Aftonbladet – 24 februari 1862, sida 2

Jag vet en blomstrande ros — jag såg På henne för länge: då tändes min. håg. Jag slet henne våldsamt från stängeln-opp, Jag hjertbladen ryckt ur den ro senknoppJag älskat dem allay jag krossat dem alla, . En stråle af ljus på min stig kan ej falla. O död, död! Jag anropar ditt namn; Slut mig fast till din kylande famn: Ett ögonblicks fröjd jag gripit ändå — Men priset jag räknade aldrig på. Om Märy, om Mary är vågornas sång, Henne jag älskade högt en gång! — O Lady-Bird, min brutna ros — — — —4 Här föll blyertspennan ur hans hand och de ofullbordade verserna på golfvet bredvid hans bädd. -: Denna afton och de derpå följande talade Adrien till sina skyddlingar, och Gertrud lyssnade till honom, och en stund. efteråt talade de tillsammans. Likasom fordom, upptände den eld, som brann i hans själ, en beslägtad gnista i hennes. När han talade om ett Nf af uppoffring och dygd, kände hön sig i stånd till hvad som helst; så länge han stod vid hennes sida förstod hon, huru kort detta lif var, huru värdelöst allt, utom utsigten till ett annat. Hon lärde allt mer och mer inse: betydelsen af de höga andliga sanningar, hvilka han sökte meddela nehne; men att läsa är icke att känna, och kunskap och nåd äro lika skiljaktiga som Skuggan och: väsendet, som dröm -och handling: Hon : cunde ej samtycka till offret af en slutlig ) och afgörande skiljsmessa. Hon sträfvade mot att erkänna dess nödvändighet. Henes tunga yttrade aldrig ett ord, men henes ögons djupa, vältaliga språk protesteade deremot, när hon med sväfvande röst alade derom. Ja, med sväfvande röst, ty fven i hats hjerta hade en fruktansvärd trid uppstått. Re Det gifves ingen uppnådd höjdiaf, dygd be