Aftonbladet – 24 februari 1862, sida 2

Nej, jag känner mig ej böjd för att röra mig. Lemna mig den bok du läste i morgse. Hon gjorde så och ordnade kuddarne bättre under hans hufvud. Han tog hennes hand och kysste den. Hon dröjde ett ögonblick vid dörren; han öppnade boken och läste; hon gickoch hon tillslöt den. Djupa och sorgliga voro hans betraktelser denna qväll, och en eller två gånger mumlade han Marys namn. Hafvets stillhet var honom plågsam och han fruktade nu, lika mycket som han hade önskat förut, att denna förhatliga resa skulle taga slut. Hans sätt emot Gertrud var mycket mildt nu; de utbrott af retlighet, som förr kommo så ofta, hade alldeles upphört. Han insvepte henne, med ömhet i sin egen kappa, när blåsten var kall; han lånade böcker åt henne, och om hon ej var frisk, funderade han ut en mängd småsaker som han kunde tro skulle gifva henne lindring; men han kunde ej bära ett leende från henne nu. Det är sannt, att hennes leenden också voro mycket olika med hvad de brukat vara. anske han kände dette. Han hade upphört att vara svartsjuk; han visste allting nu och han; ruktade ingenting mer. Hat och bitterhet! nade alldeles lemnat rum för sjelfförebråelser och den djupaste: nedslagenhet. I En natt vid denna tid skref han följande! regelbundna rader och satte dem i sitt sinne iksom i musik till vågornas sorl: i tJag vet ett ädelt träd — åt min ungdomsdar Det skänkte sin skugga; och jag det: var, i Som härjade stammen, som sög dess märg, i Som beröfvade kronan dess friska färg: i Det var min lön! En murgrönsranka vet jag — hon var så skön, Hon slöt sig till mig så innerlig i Sitt lif hon velat gilva att skydda mig. Ej tänkte jag, Att hennes tro skulle svikas en dag.