Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 3

xritikerna öfver dem uti det land der dc sett dagen. Stockholmstidningarnes omdö men äro nämnde förläggare troligen reda: bekanta. Vi anse oss böra till hans tjens här meddela ett par andra prof på den en hälliga förkastelsedom, som inom den sven :ka pressen blifvit öfver detta arbete uttalad. Först meddela vi följande ur Skandinavisl. Gazett, hvars redaktör icke torde kunna an ses höra till de mest stränga och tyckmyckna, då det är tråga om huru pass ma: kan handskas med det historiska: Enligt autentiska och förtroliga källor iramställda! å la bonne heure! Hela arbetet tyckes väsendtligen hafv: tillkommit enkom för att gifva författare: uillfälle till att åter göra sig af med en hoj gamla biljetter liggande i hans samlingar a: curiosa. Deras autenticitet kunna vi ickt för hvar och en brefstump särskildt bestrida. vi måste antaga den på författarens ord, til den kraft och verkan detta kan ega. De förItroliga källorna, bestående i citerade orc af särskilda personer till hr OC. privat, ligg: Ii ännu högre grad utom kritikens befogen het, men hafva på samma gång icke helle sjelfva något anspråk på att få gälla son historiska vittnesbörd ensislappare mening: dock, vi acceptera tills vidare äfven dem. Och efter detta, hvad har då hr Crusen stolpe åstadkommit? i Ett försök till kritisk framställning af Car! XIII oeh hans tid? En bok, deri för och jemot blifvit med samvetsgrannhet vägda mo: hvarandra? Nytt ljus kastadt öfver föru: ikända förhållanden? Nya förhållanden fram: ställda i sannolikhetens dager, om ej i der historiska visshetens? En skildring till att jrylla en plats i vår allvarsamma häfdaforskjning? ej; och huru skulle man kunnat vänta idet af en man, utaf hvilken historien alltid ityckes varit betraktad som en lek och meimoiren som blott och bart en bellettristisk jart! Han har alltså äfven denna gång snarast gifvit oss en tendensroman; han har begagnat sina autentiska källor närmast för att gifva ett nytt sken af trovärdighet åt vissa af honom förut fattade meningar, tillräckligt kända genom hans föregående arbeten. Det gifves stora olikheter i sättet att göra historia i en eller annan personlig åsigts tjenst, det kan göras på sitt vis ärligt genom att kritiskt och dissekerande söka förringa vigten af andras olika åsigter om samma sak, men för hr OC. betyder kriti ken litet, eller den generar honom. Visar det sig för honom någon gång, att hans mening snöpligen kommer i alltför flagrant strid med temligen notoriska fakta eller energiskt bestyrkta påståtnden från motsatt sida, kan det viserligen hända, att han finner det för ett ögonblick nödvändigt att åtminstone icke helt och hållet ignorera dessa motgrunder eller motpåståenden, men det har då nästan någonting komiskt med sig, att se med hvilken lätt hand han affärdar detta motstånd oeh tager svårigheterna sans fagonX, och i allmänhet går han dristigt sin egen väg rakt fram utan att just bry sig om någonting. För honom äro de autertiska källor, han enskildt eger att tillgå, de öfrerhufvudtaget bästa möjliga, och åter de bästa bland dessa, (efter han nu har valet att välja,) äro de, som i dag passa för hans speciella ändamål. Stiger man ner till en temligen låg historisk kategori, finnes det bland alla de anekdoter och hörsagor, hvilka hr C. uppdukar i; detta arbete, ett och annat, som — hvarför ej? — kan vara af ett relatift intresse. Något försök till verklig sedeskildring för tiden söker man visserligen förgäfves i denna bok, — och sådant hade dock varit ett företag af förtjenst, — men man anträffar ett och annat drag åtminstone ur — hoflifvet och man får låta sig dermed nöja. Deremot hvad egentlig historia angår, Carl XII:s förhållande till de olika partierna, de djupare liggande driffjedrarne i epokens sär. skilda mer och mindre dramatiska episoder, 0. S. V., der lemnar hr OC. oss stående precist der vi stodo förut, och sens-moralen af hela hans framställning, alla hans raska och oförvägna insinuationer, alla hans autentiska upplysningar och kommentarier på fri hand, är och blir endast det, att Carl XIII hatade sin broder Gustaf in i bleka dödentt och öfverförde detta hat på dennes sont, (Del. 2, sid. 472), och denna herr Crusenstolpes trosartikel kände vi tillräckligt förut. Vi lemna derhän hur mycket, som nu kan våra sannt häri, eller hur mycket, som dervidlag må afprutas, men vi hafva det anspråk på en författare, som ger sig af med att skrifva historia, att han motiverar denna siå mening, eller hvarje annan, betydligt annörlunda än br OC. här har gjort det. Som prof på hr O:s styrka i insinuationen, såsom quasi-historiskt konstgrepp, (och hvilka lysande exempel härutinnan har han icke förut gifvit oss!) I ehöfva vi endast citera hvad som förekommer på sidan 492 om drojgtning Charlottas död. Förhållandet — berättar han — emellan drottningen och Carl Johan hade länge varit spändt, men på tsommaren tycktes de dock komma på en vänskapligare fot till hvarandra. Den 20 Jumi bjöd konungen sin adoptiva mor till middag på Roserdal; man såg henne åka dit i öppen vagn kl. 5 e. m., man såg henne återkomma omkring kl. 9 med skyndsammare fart än vanligt. Hon befann sig illamående (understruket af författaren). På natten utdelade hon små hågkomster till sin omgifning ..... och innan följande dag randades, var Hedvig Charlotta icke mer. Med denna pikantaX anekdot slutar arbetet. En fransk följetong-roman skulle icke kunna göra det på ett mera kittlande sätt. Men detta opus är dock enligt titeln en framställning enligt autentiska källor och pretenderar att vara — historisk memoir. Så framt det nu i det af gammalt bekanta ryktet om att drottningen skulle blifvit för