Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 2

af drömmar, deri hennes ansigte alltid var närvarande, och spratt upp med den känslan, att hon var honom nära — hon, som han aldiig trott sig mera få återse. Sömnen flydde från hans ögonlock; han orubblade på hennes öde — undrade om on föredragit Maurice för honom, eller om icke så var, hvad som hade förmå!t henne att gifta sig med honom? Mot hans vilja återvände hans tankar till tiden för deras kärlek och skilsmessa. Känslor, hvilka han beherrskat, en saknad, hvilken han trodde sig hafva förqväft, tycktes åter resa sig, och det var endast genom träget arbete dagen derpå, i verksamt hängifvande åt föremålen för hans intresse, som han återvann dennå inre, såväl som yttre sjelfbeherrskning, hvilken han länge kämpat efter och på sista tiden ernått. När stunden för hans samtal med sitt folk nalkades, hade han en viss svårighet att bibehålla denna mödosamt tillkämpade fattning, och medan han förberedde imnet för sin läsning och sitt tal, tyckte nan att hvarje ord denna afton hade en dubbel betydelse, och kunde för Gertrud noebära en förebråelse, en vädjan eller en clagan, Han ämnade uppsöka henne och Maurice denna afton. Han hade ej förorätat dem, ehuru de förorättat honom; och åda skulle kanske känna sig lyckligare geom hans förlåtelse. Det låg ej i hans naur att kallt och högdraget hålla sig 1 å aftånd. Han kuude förstå att de skulle skygga indan för att möta honom; men hvårföre kulle han vända sig bort från dem? Må ända det var fattigdom som jagade dem rån England. Det låg en verld af qval i jenna enda blick, denna enda hastiga upenbarelse af hennes ansigte, han sett föriden qväll. Han längtade att få se det än u en gång och förjaga minnet af denna lick, som hade gifvit ett stumt, men dock litför uttrycksfullt svar på den häntydning an gjort på sina egna undertryckta lidanen — sin egen besegrade smärta. Han alade med sitt folk om det tåliga uthärs