Aftonbladet – 22 februari 1862, sida 2

planer och utsigter, och tala och se ut och visa oss, som om vi aldrig hade talat, blickat eller känt annorlunda. Detta skulle hafva varit rätt kanhända; men det finnes saker, som vissa menniskor kunna göra, som andra icke kunna. Det låg något förebrående i hennes sätt Mu säga deita; och djupt skakad, utropade an: Gud hjelpe mig! Gertrud, kan ni föreställa er att ej jag har lidit? Hon såg på honom, och i hans bleka, manliga ansigte såg hon ett uttryck af en så djup och pinsam ångest, då han betraktade hennes, att hon med ens förstod, det han kände långt djupare för henne, än hon sjelf kunde göra. Det tjenar till ingenting!? utropade hon brådskande. Hvarföre skulle vi tala till hvarandra? Hvarföre hafva vi åter råkats? Jag har ingenting att förebrå er; o h ni skall ej förebrå mig, det vet jag, ehuru ni kunde och kanske Borde det. ?Ni har redan sagt för mycket, att lemna mig på detta sätt. Det skall blifva bättre för. oss båda att nu förklara det förflatnas hemlighet och förstå huru det kunde hända, att vi, som skildes så som vi gjorde, skulle mötas igen så, som vi nu göra. Erhöll ni stt bref ifrån mig fire ert giftermål? Nej, svarade hon, med ögonen fästade på golivet. Men jag har sett det sedan. uDet kom då för sent! utröpade han. För sent för mig, höll Non på att säga, nen orden dögo på hennes läppar och hor emnade honom i sin villfarelse; men när van med rörelse sade: Jag skulle hafva rott på er under år åf tystnad och ovisset, utropade hon: OO, tala icke till mig jå detta sätt, Adrien; kom ihåg att det fines lidanden, som ligga bundna, det finnes ankar, som sofva och ej få väckas. Det r en stillhet, som varar så länge, som minet kan hållas på, afstånd. O, attjag skulle omma att tala så till er!4