Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 3

totlau UuUCIal. ALT VVS UL Jag MARE samla och bära hem en säck om dagen, och hr Burke sönderkrossade vanligen nog för vår middag, under det vi voro borta. Men hr Wills fann sig öfverväldigad af mattighet och blet snart ur stånd att gå ut och samla nardoo, och slutligen hade ban icke krafter alt krossa den, så att han inom få dagar var alldeles redlös. Jag fortfor att samla nardoo, men nu började äfven hr Rurke att känna sig svag, och sade att han icke heller kunde biträda vid krossningen. Jag måste nu samla och krossa nardoo för oss alla tre. Härmed fortsatte jag i några dagar, men fann snart att mina krafter aftogo; benen ville icke längre bära mig, jag blef ur stånd att gå ut på flera dagar och vi nödgades förtära sex dagars förråder. Hr Burke föreslog nu, att jag skulle samla så mycket som möjligt på tre dagar och att vi med detta förråd skulle gå att uppsöka injödingarne — en plan, som hr Wills ingifvit oss såsom den enda att rädda honom och oss sjelfva. Sedan jag samlat och krossat. tillräckligt med nardoo, för att underhålla hr Willsi 3 dagars tid och oss sjelfva i två degar, placerade vi vatten och bränsle så nära honom, att han kunde nå detsamma, samt begåfvo oss åstad. Förrän vi lemnade honom frågade likväl Burke, om han ännu önskade att vi gingo bort för att söka infödingarne, emedan han annars icke på något vilkor ville öfvergifva honom, men hr Wills svarade ånyo att han ansåg detta som vår enda utsigt till räddning. erpå lemnade han hr Burke ett bref till ein fader jemte en klocka, och vi nedgräfde de återstående dagböckerna nära gunyahn. Hr Wills sade att i händelse jag öfverlefde-hr Burke, hoppades han att jag skulle uppfylla hans sista önskan, att öfverlemna uret och brefret till hans fader. Första dagen syntes hr Burke vara myeket matt och klagade öfver stor smärta i ben och rygg. Den andra dagen tycktes han vara något bättre och sade att han trodde sig själ blifva starkare, men vi hade icke gått mer än två mil, då han förklarade att han icke kunde gå längre. Jag yrkade att han skulle göra ett försök och förmådde honom att fortsätta ännu nå; timmar, tilldess jag såg att han var elldeles uppgifven. Han förmådde nemligen icke längre bära packningen, utan bortkastade den. Jag minskade äfven min, tog endast bössan jemte något krut, en liten pung och några svafvelstickor. Vi hade likväl icke hunnit långt, innan hr Burke förklarade att han ville göra halt för natten, men som platsen låg nära intill ett bredt vatten och utsatt för vinden, förmådde jag honom att gå litet längre till nästa flod, der vi slogo oss ned. Vi sökte efter och funno några små nardoo-fläckar, som jag skördade, och sedan jag skjutit en kråka gjorde vi ett godt mål. Allt från den stund då vi gjorde halt syntes hr Burke blifva sämre, ehuru han åt sin aftonmåltid. Han sade att han kände med sig sjelf, det han icke kunde lefva många timmar, och femnade mig sitt ur, som han sade tillhöra Komiten, och en plånbok, i hvilken -han skref några rader, som skulle lemnas till hr Stawell. Deretter sade han till mig: 7Jag RN att ni blir här hos mig tilldess jag aflidit, det är lugnande att veta det någon stannar hos en i ett sådant ögonblick, men jpg skulle önska att ni sedan jag dött satte en pistol i min högra hand och att ni lemnade mig obegrafven, sådan jag ligger?. Om natten talade han högst litet och följande morgon fann iag honom mållös. Omring kl. 8 afled han. Jag dröjde qvar nå2ra timmar, men då jag fann att det icke skulle tjena till någonting att stanna der längre, följde jag längs Coopers Creek för stt söka efter infödingar. Jag kände mig helt öfvergifven; om nätterna sof jag vanigen i hyddor, som hade blifvit öfvergifna st infödingarne. Två dagar efter sedanjag !emnat det ställe, der. Burke dog, fann jag några gunyahs, der intödingarne förvarat en säck med nardoo, tillräckhgt för att uppehålla mig 14 dagar, och tre bylten innehållånde diverse artiklar. Jag sköt äfven en kråka samma afton, men sväfvade i stor fruktan att infödingarne skulle komma och beröfva mig nardoon. s Jag stannade der i tvenne dagar för att ålerhemta mina krafter, samt återvände derefter till hr Wills. Jag medförde tre kråkor för att dermed traktera honom, men jag fenn honom liggande död i en panyana imfödingarne hade varit der och borttagit några af hans kläder, Jag begrafde liket i sanden och dröjde der några dagar, men då jag fann att mitt nardooförråd hastigt förminskades och då jag icke orkade samla mera, följde jag spåret efter infödingarne längs strömmen, skjutande kråkor och falkar under vägen. . Infödingarne, som hörde knallarne. från bössan, kommo mig till mötes och togo mig med till sitt läger, der de gälvö mig nardoo och fisk. De kokade de skjutna fåglarna åt mig och visade mig en gunyah, der jag kunde sofva med tre af de ogifta männen. Följande morgon begynte de tilltala mig, och i det de satte ett finger på marken och betäckte det med sand, pekade de mot strömmen och sade Yhvit man, hvaraf jag förstod att de menade det en hvit man der låg död. Häraf kunde jag äfven förstå, att de voro af den stam, som hade tagit hr Wills kläder. De frågade mig derpå hvar den tredje hvite mannen var, och jag begagnade äfven samma tecken alt sätta två fingrar mot marken och öfverhölja dem med sand i det jag på samma pång pekade mot strömmen. e syntes ysa stort medlidande med mig, när de hörde att jag var ensam vid strömmen, och gåfvo mig mycket att äta. När jag hade varit fyra dagar hos dem, tycktes de tröttna vid mig och tecknade att de skulle gå upp för strömmen, men -att jag borde gå ned för densamma; jag låtsade likväl icke för