Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 3

han ämnade spara litet torkadt kött och ris, 2om vi skulle ha att lefva på till dess vi kommo till Mount Hopeless. Vi voro då alla tre ense om, att det vore bäst att göra ett nytt försök att uppnå Mount Hopeless, emedan vi då voro så starka, som vi troligen kunde bli, efter det vår dagranson blifvit förminskad. Hr Burke frågade oss hvardera särskildt, om vi ville göra ett nytt försök att uppnå de sydaustraliska ny: byggena, och vi beslöto att begifva oss å väg. Vi togo med oss hvad som återstod af de lifsmedel, vi nedgräft — 2. hafremjöl, en liten qvantitet fint mjöl och det torkade köttet — detta, jemte krut och kulor samt andra småsaker ökade våra bördor till 30 8 för oss hvardera, och hr Burke bar ett kärl med vatten och jag också ett. Vi hade ej gått långt, innnan vi kommo till en slätt, der jag såg en växt, som jag i början tog för klöfver, men vid närmare påseende fann vara nardoo, och jag ropade, att jag funnit den. De blefvo mycket glada häröfver. Vi vandrade tre dagar och gingo öfver ett vattendrag, som kom söder ifrån Coopers Creek. Vi följde detta, då det grenade ut sig och åter sammanflöt på slätterna, till dess vi förlorade den på slättland. Vi hade sandåsar framför 0s8, mot hvilka vi ställde vår kosa, och vi vandrade hela dagen, men funno in tet vatten. Vi voro alla tre mycket utmattade, ty våra ransoner bestodo nu endast af en liten majsmjölkaka och tre bitar torkadt költ om dagen. Vi slogo denna dag nattläger klockan omkring 4 och beslöto nästa dag gå. vidare till klockan 2 på eftermiddagen, men att då vända om, ifall vi ej träffade på vatten. Vi vandrade, men funno intet vatten, och vi satte oss ned alla tre och hvilade en timme, hvarefter vi åter vände. Vi voro alla öfvertygade om, att vi skulle. kunnat fortsätta resan, om det blott regnat pågra dagar. Vi befunno oss då, enligt hr Wills uträkning, fyrtiofem mil från strömmen. Samma dag, vi vände om, vandrade vi tills ganska sent, och följande aftonen uppnådde vi det närmaste vattnet vid strömmen. Vi samlade litet nardoo och kokade fröna, ty vi voro ur stånd att mala dem. Följande dagen uppnådde vi hufvudströmmen, och som vi visste att det der fanns en god vattenpöl och infödingsgunyohs (hyddor gjorda af bark), begåfrvo vi oss dit, i afsigt att förvara äterstoden af vårt mjöl och torkade kött, och derpå göra ett nytt försök att uppnå Mount Hopeless. Följande dagen gingo hr Wills och jag ut att söka nardoo, hvaraf vi erhöllo ett förråd, tillräckligt för tre dagar, och som vi i gunyohs funno en sten att mala med, malde hr Wills och jag fröna, hvilket gick så långsamt, att vi nödgades begagna hälften mjöl och hälften nardoo. Hr Burke och hr Wills gingo derefter nedåt strömmen, för att hemta terstoden af det torkade köttet, som blifvit nedgräfdt, och vi hade nu alla våra tillhörigheter hos oss, samt samlade nardoo och lefde så godt vi kunde. Hr Burke bad hr Wills gå uppåt strömmen till depoten och nedlägga ett bref i gömstället derstädes, med underrättelse att vi vistades vid strömmen, emedan den förra skrifrelsen innehöll, att vi voro på väg till Sydaustralien. Han skulle äfven gräfva ned dagböckerna öfver resan (il Carpentariaviken. Då han begaf sig åstad, erhöll han tre mjöl och tre ma len nardoo samt omkring ett 8 kött, ty han rodde, att han skulle bli borta i 8 dagar. Under hans frånvaro samlade jag nardoo och malde den, ty hr Burke ville samla för råd i händelse af regn. Några dagar efter cet hr Wills lemnade 0388, kommo flera infödingar ned till ström men, för att fiska i några vattengölar bredvid vårt läger. De voro från början vänliga mot oss och erbjödo oss litet fisk; daen derpå kommo de åter för att fiska, och hr Burke bar till dem två påsar, hvilka de yllde med fisk åt honom; tredje dagen gålvo de oss en påse fisk, och de kommo sedermera allesammans till vårt läger. Vi brukade ha vår ammunition och våra andra saker i en gunyah oeh bodde alla treien an nan. En af infödingarna tog bort ett stycke vaxduk ur denna gunyah, och när hr Burke lick se honom springa bort med det, förföljde han honom med sin revolver och afsköt den öfver hufvudet på honom, hvarpå infödingen släppte vaxduken.Medan han var borta, bjödo de öfriga infödingarna mig att följa dem till en vattengöl, för att äta fisk; men jag afslog anbudet, emedan hr Burke var borta och en mängd infödingar voro samlade, hvilka skulle ha tagit alla våra saker. Då jag vägrade, tog en af dem sin boomerang (ett slags af infödingarna i Australien begagnad slunga) och lade den ålver min, axel samt tecknade åt mig, ali om jag ropade på hr Burke, hvilket jag då gjorde, skulle han slå mig, Nu ställde de sig alla framför gunyahn, och jag afsköt en revolver öfver deras hufvuden; men de tycktes icke alls bli förskräckta, förr än jag tog ut bössan, då de alla sprungo sina färde. Då hr Burke hörde knallen at skotten kom han tillbaka, och vi sågo ej vidare till dem förr än sent på aftonen, då de kommo med litet kokad fisk och ropade: Hvit karl! Hr Burke gick då ut med sin revolver oeh såg en hel stam komma dit, alla målade. och medförande fisk i små nät, som bures af två infödingar. Hr Burke gick dem till mötes, och de tänkte omringa honom, men han ryckte af dem så många nät med fisk, han kunde, och ropade till mig att skjuta. Jag giorde så, och de sprungo bort. Vi ofa upp fem små nät med kokad fisk. Orsaken hvarföre han icke ville mottaga fisken af. dem var, att han fruktade att vara alltför vänlig, ty då skulle vi alltid ha haft dem vid vårt läger. Vi lefde derefter af fisk, till dess hr Wills återkom. Han berätltäde, att han hade mött infödingarna, straxt efter sedan han lemnat oss, samt att de voro ganska välvilliga mot honom och gitvit honom fullt upp att äta. både då han becaf sio bort