Aftonbladet – 20 februari 1862, sida 2

ee Finska ständerutskottiet. Nya tidningar från Finland, oss i går tillhandakomna, fortsätta redogörelserna för de intressanta förhandlingarne inom utskottet angående de lagstiftningsärenden, som böra föreläggas den blifrande landtdagen. I vårt sednaste referat af dessa förhandlingar nämndes, alt utskottet hunnit till den 338:de frågan, angående husbehofsbränningens afskaffande. Ämnet var föremål för öfverläggning under icke mindre än fyra sessionsdagar. Likasom hos oss, då enahanda fråga behandlades, visade sig ledamöterna af bondeståndet nästan mangrannt vara emot husbehofsbränningens afskaffande, anseende de en sådan åtgärd såsom ett ingrepp i deras rättigheter. De ansågo bränvinsiabrikerna verka fullkomligt lika menligt på folkets moral; dermed vore således cj mera vunnet, än att bonden skulle törlora också den förtjenst som bränvinsbränningen hittills inbringat honom; de ansågo för öfrigt hela frågan vara uppkommen genom herremannaklassens lust att tillvälla sig all förtjenst och lemna ingen öfrig för bonden; husbehofsbränningens upphörande skulle oviikorligen bringa mången hem manscgare på förfall; derföre önskade de dess bibehåliande, de flesta dock med betydliga inskränkningar både af tiden och för-iljningsrättigheten; några krogar borde i yrsaralingarne ej få finnas, utan hvar och en tillåtas hålla hemma blott så mycket som han behöfde för eget bekhof. En enda bonde, Jaatinen, talade emot husbehofsbränningen och anförde att man i allmänhet på hans hemort, Karelen, ej voro särdeles angelägen om denna rättighet; många begagna sig ej ens deraf. Motståndarnes argumenter, såväl i afseende på rättsfrågar som på den ekonomisk: sidan af saken, gendrefvos af utskotte.s öfriga ledamöter, och genom sex skilda omröstningar stannade utskottets jluralitet vid följande beslut: 1:0 husbehofsbränningen borde upphäfvas och 2:0 bränvinstillverkningen öfverlemnas åt kommunerna under 3:0 tillbörlig kontroll från styrelsens sida; att vidare 4:0 skatt skulle åläggas ej mindre tillverkningen än utminuteriogen och utskänkningen af bränvin; att 5:o jordbrukaren skulle befrias från bränvinsarrendets erläggande samt att 6:0 afgiften för utminutering och utskänkning skulle tillfalla kommunerna. Härefter öfvergick man till frågan n:r 40, rörande en bättre ordnad kommunalförvaltning på landet och presterskapets befriande från de till dess egentliga kall ej hörande kommunala bestyr, som härintills varit detsamma åhvälfda. Af under diskussionen härom förekommande yttranden bemärka vi bonden Pelkonens påstående att presterskapet, om det befriades från de kommunala bestyr, som hittills ålegat detsamma, det äfven borde afstå någon del af sin aflöning till kommunalförvaltningen. Vid slutlig omröstning instämde utskottet i de af senaten uttalade åsigter, men önskade tillika att etl förslag till ordnandet af kommunalförvaltningen i städerna genom regeringens försorg måtte ständerna föreläggts redan vid första landtdar, i fall ej dennas sammankallande derigenom komme att fördröjas. Nu följde frågan n:r 41, rörande fabrikers och manufakturers beskattning samt bestämmande af grunderna för sådana inrättningars deltagande i kommunala besvär och för egarnes rätt att deltaga i val, öfverläggningar och beslut i frågor, som ankomma på kommunerna. Utskottet beslöt genom votering att endast förorda utarbetandet af ett lagförslag i ämnet, som derefter borde vid landtdag framläggas. Dernäst förekom frågan om revision af förfallningarne angående kronoutskylder, hvari utskottet, efter en kortare diskussion, genom votering yttrade sig för behöfligheten af en sådan revision samt dessutom förordade att dessa utskylder borde af alla samhällsklasser utan und:ntag erläggas. Nu följde frågan om tillvägabringandet af en jemnare beskattning för underhållandet af landets krigsmakt m. m. Under diskussionen härom väcktes af borgmästaren Tengström ifråga om allmän beväpningsskyldighet, hvilken talaren på det högste förordade. Flere ledamöter understödde förslaget, men häadshöfding Töragren, som sade sig äfven gilla principen om en allmän beväpningsskyldighet, kunde dock för sin del ej förorda densammas införande i Finland, så länge prygelstraffet qvarstår. . Utskottet yttrade sig, genom skilda voteringar, för antagandet af grundsatsen om hvars och ens skyldighet att bidraga till landets försvar samt sedan för en lindring i de bördor, som i och för militärens uppehållande betunga jordbruket, och slutliven, med 25 röster mot 22, emot införandet af beväringsskyldighet. Härefter företogs frågan n:o 47 om ssärskilda bevillningar för statsskuldens.. amortering, folkundervisningens och skolväsendets förbättrande, befrämjande af vägoch vattenkommuI oas TS,