Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 2

resa, att det var mera välsignelse med att gifva än att taga. Detta öfverfyllda däck var ett besynnerligt ämne för studium och tankar. Den ordentliga, snygga och välklädda gruppen — de osnygga, smutsiga, sjukliga familjerna — sida vid sida; några upptäckt och straff kanske undflyende uslingars nedriga och gemena ansigten; den djerfva oförskämdheten hos en, den dolska dumheten hos en annan; den skadelystna lifligheten hos en tredje; kontrasten mellan de få engelska och de många irländska passagerarne — ingen af de förra så förnedrad i menniskors ögon, men ingen af dem måhända så nära himmelen som några af de sednare — utsvultna eländiga varelser, som tåligt burit en otrolig massa af lidande och obefläckade genomgått eldprofvet af London, denna förfärliga afgrund, i hvilken så mycken renhet och dygd nedsjunkit, för att aldrig. mera resa sig. Det är ett besynnerligt och rörande skådespel att se denna stora samling af menskliga varelser på väg att söka en ny tillvaro i det förunderliga land, som eger barndomens hela hopp och friskhet samt alla dess, fel; som upplåter sin vida famn för jordens vandrare, sin gränslösa mark för hvärje hand, l som vill plöja den, sin djupa lifskruft åt hvar och en som vill sätta den i rörelse. Hyttpassagerarne hade äfven anländt. De: höllo på att uppsöka sina hytter och att lacera sina reseftekter. I en mycket liten ytt satt Gertrud; hon kände sig i detta! ögonblick mycketimera förvirrad än olycklig. Hon hade varit några timmar om bord och nästan icke alls soivit de två eller tre sista nätterna, men slumrat en stund på mörgonen trots scenens ovanlighet. Maurice kom ned till henne och frågåde om hon önskade något,