Aftonbladet – 19 februari 1862, sida 2

ofantliga skeppet kunde rymma — men likväl kommo alltjemnt nya och funno sina platser och sågo sig omkring med nyfikenhet och rörelse eller med slö likgiltighet, med nöje eller smärta; med hopp eller fruktan, allt efter deras ålder; lynne eller utsigter. Somliga lemnade sitt hjertas skatter bakom sig; andra reste för att återfinna dem på andra sidan Atlanten; några få hade Kanske sina förvarade. i himlen, och hade upphört att bekymra sig om annat än det rikes intressen, som ej är af denna verlden; för andra å!er var det förflutna en dröm och framtiden ett tomrum. Somliga kommo väl försedda med förnödenheter och beqvämligheter för resan; andra hade endast en emigrants knappa utrustning. Några greto, emedan en varelse, som de älskade, hade hängt vid deras hals och gifvit dem. en sista afskedskyss denna dag; andra greto. derföre, att ingen vänlig röst sagt farväl eller Gud välsigne dig. Hvilket samn andrag af lifvet, med alla dess vexlande sorger, dess gradationer af yttre välstånd, dess innersta och af ingen anade pröfningar! En fattig irländsk qvinna gret, emedan sex små barn trängdes omkring henne. Hvad skall jag taga mig till med alla de här stackars kräken?4 utropade hon, då de började frysa och gråta. sOch hvad skall jag taga mig till utan min lilla gosse?t mumlade en annan yngre vinna, som hade begrafvit sitt enda barn lagen förat. Ingen skall trösta och uppmunra mig nu — och jag dör väl sjelf af sorg. Men et fanns En, som tröstade henne — och hon dog ej af sorg, ty Han ingafihenres hjerta att. åtaga sig. den qvinnans barn, vilken hade så många små att draga -försorg om, och hon lärde sig under denöa