Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 3

sluga ledare ville blott locka af Preussen ett svar, för att låta ber!inerkabinettets afsigter rörande förbundsreformen bli bekanta sätla en ko ) berg i Wien och bad honom skyndsamliga: besvara den. Detta skedde i en österrikisk -Inot af den 5 November. Rechberg hade -J ingen svårighet att bevisa bristerna och luc) korna i det sachsiska förslaget, samt framkom derpå å sin sida med några förunderliga tankar rörande reformen, t. ex. att Preussen skulle fåvexelvis inneha presidiet i Frankfurt — och derföre garantera Österrike besittningen af dess samtliga provinser. det vill med andra ord säga att i nödfall: Trycka ut till Venetiens skydd. Nu kunde I Preussen, som i medlet af November erhöll den sachsiska depeschen, icke längre dröja med sitt svar. Grefve Bernstorff svarade herr von Beust i sin ryktbara not af den 20 December, med hvilken man så väl insom utomlands lifligt sysselsatt sig de sista veckorna. Noten innehåller, att en reform al det tyska statsförbundet sålunda, att Österrike skulle befinna sig deri, icke vore lämplig, utan borde förbundet fasthellre återföras till sin folkrättsliga karakter, eller åtminstone bibehållas deri. Enligt artikeln 11 i den wienska förbundsakten vindicerade deremot Preussen rättigheten åt sig att afsluta särskilda allianser med enskilda tyska stater (med andra ord att i den större förbundsstaten bilda en mindre, i hvilken Preussen skulle öfvertaga ledningen af de diplomatiska och militära angelägenheterna). Dette är, såsom man ser, ett återupptagande af general von Radowitzs unionsid från år 1850, kombinerad med tyska nationalföreningens efter freden i Villafranca isvang komna ider. Detta hade herr von Beust väntat sig. Han hade förmått Preussen att framställa sitt program. Nu var han i besittning af en anknytningspunkt för att sätta en koalition mot Preussen i verket. Han agiterade vid de medelstora staternas samt Darmstadts och Nassaus hof och skrämde upp dem med den preussiska ärelystnadens spöke, som ville annexera och absorbera det öfriga Tyskland. Österrike och wirzburgarne samtyckte beredvilligt till en kollektiv åtgärd, som hade för ändamål att förödmjuka Preussen. Följaktiigen ha under den sistförflutna veckan, från söndagen den 2 Februari, protestnoter mot grefve Bernstorfis depesch al den 20 December ingått från Österrike, Weirtemberg, Hannorer, Baiern, Sachsen, Hessen-Darmstadt och Nassau. Den sachsiska var med afsigt affattad i en något olika form. emedan herr von Beust med vanlig slughet vill hålla sig något i skuggan, derföre au han är upphofsman till hela manövern. Noterna protestera mot den preussiska tolkningen af artixeln 11 i Wienerförbundsakten och påstå, att ingen suverän stat har rättighet att inträda i ett sådant subjektivt förhållande, som ingåendet af särskilda förbund i preussisk mening förutsätter. Man fäster vidare Preussens uppmärksamhet på de följ der, som samma politik år 1850 medförde, hvilket med andra ord vill säga att Preussen hotas med ett nytt Ollmiätz. Slutligen inbiudes Preussen till rTådplägningar, hvilka. grundande sig på det s. k. stortyska programmet, ha en reform af förbundet, d.v.s. hela törbundet, Österrike inberäknadt, till ögonmärke. Detta hela förbund skall erhålla en ?verksam exekutiv makt samt ett slags nation Irepresentation, som skall utgöras af delegerade, valda af de särskilda kamrarna i de särskilda länderna. Här är således, såsom man ser, fråga om en kombination, som är snörrätt motsatt den Preussen föreslog i depeschen af den 201 Dec. Preussen förklarade en reform och utveckling af det större förbundet, som äfven inbegriper Österrike, olämplig, emedan detta större förbund fasthelire borde in skränkas eller återföras till sitt folkrättsliga : skick. Reform är enligt Preussens åsigt tänkbar blott i afseende å elt inskränktare förbund, som de särskilda staterna skulle bilda sins emellan. Det är derföre uppenbart, att Preussen icke kan inträda i den al wärzburgarne föreslagna konferensen, enär detta blott kunde ske på grund af ett program, som på förhand bestrider och förnekar konferensens befogenhet och berättigande. Detta är den stortyska intrigs enkla förlopp, hvilken telegrafen på en vecka förkunnat åt alla väderstreck. Det kan således endast vara meningen att skymfa Preussen. Den Bernstorffska depeschen af den 20 Dec. gaf misstrogna regeringar icke ringaste anledning till en protest, enär det ju stode hvarje stat fritt att ej ingå i den af Preussen indirekt föreslagna inskränktare förbundsstaten. Hade en mera kraftfull statsman stått i spetsen för ärendena i Preussen, så skulle ett lämpligt svar på dessa diplomatiska näsknäppar ej längre ha låtit vänta på sig. Preussen skulle, för att ge Österrike en lexa, erkänna Ilalien och derigenom åstadkomma ett bättre förhållande till England och i visst afseende äfven till Frankrike. Samtidigt borde man på allvar gripa sig an med den tyska frågan, och detta just i de konkreta särskilda fallen, framför allt i Kurhessen, hvars skamliga författningstrassel är en skandal för Preussen, för Tyskland och för hela Europa. Af allt detta skall sannolikt ganska litet eller intet ske. Grefve Bernstorff skall mer eller min Han visste att den unge målaren ej kunde Ii o4r