Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 3

sätt. Han var ej beredd på att blifva vittne till det utbrött af bitter grämelse, blandad med yrede mot honom sjelf, bvarmed Maurice mottog underrättelsen, och han bad honom enträget att bara gå hem, såsom om han der kunnat finna någon trögt och ro. När Meurice slutligen återvände till sitt hem, emottog honom Gertrud med mera af silt gamla sätt, än hon någonsin visat efter deras giftermål. Hon logmed ett leende, som han ej sett på mången god dag. Det genombörrade hans hjerta likt en dolk. Hon gjorde en skämtsam anmärkning öfver hans bortovaro. Hans läpp darrade. Jag kan ej tacka dig, Gertrud, för hvad du gjort. Det har ej varit någon godhet mot mig. Nej, och jag menade det ej heller så, svarade hon. Jag har uppfyllt min egen önskan och jag tycker mera om yåra ut sigter för närvarande, än jag tyckt om någoating på länge, Hvad menar du? CJag menar natörligtvis, att vi måste emigrera nu. Jag har brännt upp mina skepp. Verlden är stor, och en ny sådan skall jäst passa för dig och mig, urice. Lät oss resa — låt oss lemna allt det gamla bakom oss, och se till, om ej de goda yankees vilja gifva dig arbete i din profession; hvarom icke skola vi begifva ostill urskogarne och lefva ett skogslif, Jag trånar eliter Nya Verldens ödemarker och vattenfall. Hvad säger du om ett blockhus, Maurice? Skola vi ej andas friare der, än här?? Hans hjerta klappade under det hon talade, och han försökte möta hennes ögon för att läsa deras uttryck, men de voro fåstade på elden; hvilken hon: omrörde medan hon talade. Forts.)