Aftonbladet – 18 februari 1862, sida 2

lan dem och bilden af en tredje beständigt resa sig för deras själs öga, lik en bämnande vålnad. En eller två gånger under denna tid kommo gamla vänner och sökte upp dem — han gick ut för att undvika dem. Han skyggade undan för andras blickar med en sjuklig ömtålighet. Han tyckte att Gertrud hatade honom, och att vara ha tad af den, som han så passioneradt älskade, tycktes påtrycka honom ett brännmärke. som gjorde hvarje menniskas åsyn förhatlig för honom. Och han hade aldrig älskat henne högre än nu. Stundom, när han kom in sent på qvällen, efter att hafva irrat omkring på gatorna i hela timmar, kunde han finna henne inslumrad i sin stol, ultröttad af den långa dagens mödor (ty arbeta gjorde hon alltjemt med feberaktig ifver). Då brukade han stå och betrakta henne med en ömhet, som för tillfället öfvervann både svarlsjuka och bitterhet, och så småningom började den bittra pröfning han genomgick uppbryta den jordmån, der en gång god säd hade blifvit sådd. Det var som om fjäll hade fallit från hans ögon, såsom om han för första gången hade upptäckt vidden af sin skuld — den hejdlösa sjelfviskheten i sitt handlingssätt — den himmelsskriande synd, han åsamkat sig i Guds ögon — den grutliga oförrätt han tillfogat den gvinna han så lidelsefullt älskade, och den man, som hans lägre natur hatade, emedan hans bättre jag återkallade hans dygder och den stora tacksamhetsskuld, hvari han stod till hör nom. Saker, som Mary brukat säga honom, kommo honom hu åter ofta i sinnet. Han började att betrakta framtiden i ett annat ljus än förut; att känna atthan aldrig kunde blifva elter förtjenade att blifva lyckig igen, Vissa ögonblick kämpade han