Aftonbladet – 17 februari 1862, sida 3

Det var på en menniskas heder, som ej hada några anspråk på henne, han litade, icke ) t min, som är hennes make och som har tighet till hennes kärlek.4 :Ian lade ifrån sig på kaminen det bref, . förorsakade honom en så fruktansvärd ad. Det var måhända en besynnerlig ini Onseqvens, att en man, som ej uppfyllt ett förtroendeuppdrag genom att i rättan tid ötverlemna det åt den, till hvilken det var stäldt, nu skulle tveka så att sätta sig i besittning af dess innehåll — skulle darra för denna synd, när han hade begått en större. Han gömde sitt hufvud i händerna och försjönk i djupa tankar. I ettögonblick kände han, snarare än varseblef, att någon stod vid hans sida, och han blef. blek som döden när han såg att det var Gertrud. Mekaniskt sträckte han ut handen för att gömma brefvet; men hon hade sett det och sade på sitt lugna, stränga vis: — SDetta bref är till mig — det står mitt namn på utanskriften. Hans hand darrade; en minut tänkte han åter på att förstöra det, men kände sig svindla och gjorde det ej. Hon tog det ifrån honom och han gjorde intet motstånd: hon såg på det åter och igenkände handstilen. En sakta darrning öfverföll henne och hon vände sig mot dörren. : Nej, läs det här4, ropade han häftigt. Hon hade vänjt sig att lyda honom blindt och satte sig vid bordet. Han stod qvar, lutande sig mot kaminen. En djup tystnad herrskade i rummet. Han hörde huru hon bröt sigillet och uppvecklade papperet. Hon läste det från början till slut och han gal akt på henne. Han hade ofta bevakat henn. förr, men aldrig så som då. Den hektiska rodnaden uppsteg på hennes marmörhvita kind och mörknade till den djupaste purpur. sedan till en brinnande glöd; de blå ådrorny på hennes panna svällde och svällde, tills de tycktes onaturligt spända; hennes läppar skälfde och hon började åter att darra. Det var förfärligt att se henne sålunda, alldeles