Aftonbladet – 14 februari 1862, sida 2

i dina ögon åtminstone bör det nu vara en sådan — är den kärlek, som förblindade honom för den grufliga synd han begick. Hädanefier, mitt barn, så uppfyll hvarje pligt med tålmodig ödmjukhet; arbeta med dina händer och, med hela ditt hjerta, och om det är af nöden, så tlördrag hunger och mödor. Gör bot för det förflutna, och vid hvarje röfning, som möter dig, så sened och känn att felet är ditt, men se också uppåt och tro att lärdomen kommer från Gud. I detta stränga råd låg något särdeles passande för Gertrudsnuvarande sinnesstämning. Den behöfde uppmjukas å ena sidan och stärkas å den andra. Detta samtal hade för en tid en sådan dubbel inverkan å henne. Ännu en gång välsignade pater ifford henne och tillät henne denna gång att knäfalla, för att mottaga välsignelsen. Sedan lemnade han henne och kallade på Edgar, medan han gick genom det inre rummet. Han tog hans arm, då de gingo utför trappan, och ville ej låta honom tala. Mrs Redmond hade hastigt lemnat honom ensam, när Gertrud drog pater Litford med sig, och den stackars gossens ögon voro röda af gråt, ty han hade af hennes sorgdrägt gissat, att hans mor var död. Han kunde icke begripa, hvarföre han skulle föras bort på detta brådskande sätt. När de kommit i vagnen, blefvo hans aningar verklighet och orsaken till detta plötsliga aflägsnande förklarad. Den sorg, den fasa, den bestörtning; som efterträdde hvarandra på hans vanligen så lugna ansigte, voro anmärkningsvärda. Han talade med sådan stränghet om sin systers uppförande, att hans onkel var tvungen att säga: Seså, Edgar, du kunde ej säga mer om honhade begått ett brott.s Och när hän gret öfver sin fars öde och det grufliga slag som drabhat honom, talande om honom, som om han varit den ömmaste af fäder, ochi strängaste ordalag om sin systers otacksamhet, då höstade pater Lifford åter och flyttade sig obeåtet af och en på sin plats. (Forts:).