Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 3

Kongl. Teatern har återupptagit Preciosa, som. gifvits tvenne gånger, och sednasti går afton för fullsatt salong. Hade Carl Maria von Weber icke hunnit skrifva mera än Preciosas musik, så hade utan tvifvel denna varit tillräcklig att föra hans namn till efterverlden, så vidt det är en sanning att det är qvaliteten och icke qvantiteten af den skapande konstnärens alster, som bestämmer hans värde och minne. Likasom Weber i Friskytten gifvit oss en skildring af jägarelifvets dagrar och skuggor, och i cn enda musikalisk brännpunkt samlat de ekiftande strålarne af den egendomliga, skogsdoftande poesi, som utgjorde ett grunddrag hos Tysklands bästa skalder i början af detta sekel, och likasom han i Oberon skildrat elfvornas lätta och luftiga väsen, så har han iXPreciosa på ej ett min dre karak eristiskt och fängslande sätt i toner målat det på en gång vilda, mystiska och iut esseväckande hos zigenarnes ambulatoriska slägte. Ehuru Preciosas? libretto icke kan i estetiskt värde jemföras med Hei: bergs förträffliga dramatiska underlog till Kuhlaus Elverhöi4, torde dock flera jemnförelsepunkter vara till finnandes emellan nämnde stycken än blott likstämmi2heten tompositörernas konstnärslynne. Så förnimmer man i CElverhöi alltifrån elfvornas luftiga ringdans till de sirliga danserna i konungasalen samt den lifligajagtmarschen. :eke blott att den yttre musikaliska formen iv lyckligt träffad, men älven att komposirören varit lifvad och hänförd af ämnet: poesi, liksom man i Webers musik, ifrån zigenarnes högst karakteristiska marsch och körer till Preciosas af det ljufvaste erotiske svärmeri genomfläktade romans, öfverallt mötes af en varm och lefvande inspiration. Preciosas svåra roll har gi:vits af den unga ;skådespelerskan mll. Åberg, hvars anlag för scenen ieke heller här förnekade sig, ehuruväl hon i vår tanke icke förmådde rätt fram