Aftonbladet – 13 februari 1862, sida 2

sla deraf, att de alla voro delaktiga i Maurices förbrytelse. Hon började bedja inom sig att de skulle gå, innan Gertrud och Mary återvände, och med dessa hemliga böner och hennes döfhet -gick konversationen ej synnerligen flytande. Pater Lifford sade: 4Vi hafva just nyss stigit i land och voro verkligen glada att komma på fast botten igen efter vår svåra resa. : Vi begåfvo oss af flera dagar före den utsatta tiden och måste hafva gått miste om våra bref. Jag hoppas att vi skola finna Edgars mor någorlunda rask, men jag tyckte ej om de sista underrättelserna om henne.? Nu ökades stackars mrs Redmonds oro. De visste ej om mrs Liffords död; då visste de ej om någonting. Då måste hvar och en gifva sig förlorad! Detta var hennes enda känsla och hon så, så ytterligt handfallen ut, att pater Liffor märkte det, och en plötslig fruktan isade hans hjerta. En aning om stundande sorg hade förföljt honom under resan; den var utan tvifvel nådefullt skickad för att förbereda honom på denna dags sorgebudskap, hvilka i sanning voro många och svåra. Han såg ömsom på Edgar och ömsom på mrs Redmond, rädd att fråga henne och erhålla ett svar, som kunde vara ett alltför häftigt slag för den tröge, men ömsinte sonen, hvilken ej hade någon fruktan eller oro i: detta hänseende. Han tog en pris, steg upp och tycktes granska en gravyr öfver kaminen samt sade sedan plötsligt: Edgar, väntar vår droska på oss? Vill du öppna fönstret och se efteri Rdgar steg upp för att göra det; men nnan han hann till fönstret öppnades dörren och Gertrud i sin djupa sorgdrägt inträdde,