Aftonbladet – 8 februari 1862, sida 2

dringar inna vägen genom de tjockaste peisar och alstra katarrher, hungmnlamimationer och dylikt, hvad skall man väl säga om alla dem, hvilka utan bröd, utan kläder, uten ved måste framsläpna sitt lif under den nu rådande temperaturen? Menniskovännens ianke drages ovilkorligen under sådana förhållanden till dessa nödens iskalla nästen, inom hvilka skaror af bräckliga qvinnor och i trasor höljda barn, darrande at en köld, som nästan förlamar sjelfva medvetandet, äro blottstälda för ett lidande, som, ifall ej snar hjelp mellankommer, lätt nog kan sluta med — döden. Vi veta väl, att inom Hufvudstaden mycket göres såväl i allmän som enskild väg till lindring af dessa olyckor; men vi hafva oss äfven bekant, att nöden vanligen och särskildt just i närvarande ögonblick är större än bidragen, och vitro, att våra lidande likars stegrade elände kräfver både snar och särskildt organiserad hjelp. Vi taga oss derföre friheten att uppmana ie många bland Stockholms invånare, hvilka if den nu rådande kölden ej erfarit annan olägenhet än ett visst obehag, vi uppmana hvar och en, som ännu eger ett varmt rum och ett varmt hjerta, att räcka en hjelpsam hand åt dem, på hvilka denna köld i förening med hungern verkar förstörande — sanske dödande. I det fasta hopp, att en appmaning för ett sådant ändamål nu likasom vid så många andra tillfällen varder at Stockholms allmänhet behjeriad, få vi till kännagifva, att listor för teckning blifvit ippnade såväl på Aftonbladskontoret som i br Bonniers bokhandel, samt att beloppet af de influtna medlen kommer att öfverlemnas till direktionen för sällskapet De fattigas vänaer, alt genast för ändamålet på lämpligaste sätt användas. — Nya Dagligt Allehanda meddelade i går den öfverraskande underrättelsen, att samtlige ledamöterna i direktionen för Stockholms hospital begärt sitt entledigande: Detta förhållande, om hvars verklighet vi haft tillfälle att öfvertyga oss, tyder på några inträdda allvarsamma rifningar mellan de vederbörande, som hafva den närmare eller fjärmare ledningen af nämnda inrättning. Vi ha hört sägas att direktionen, och företrädesvis ordföranden, grefve Hamilton, från början velat betrakta det nya hospitalet såsom en Stockholms kommun tillhörande inrättning, ehuru staten dertill anslagit så betydliga medel, utöfver hvad Danviks hospital disponerade. Den öfverstyrelse, som är Serafimer-ordens-gillet uppdragen öfver hospitalerna, har icke behagat direktionen, och det har slutligen kommit derhän, att då Serafimer-ordens-gillet icke bifallit direktionens framställningar, denna af missnöje deröfver beslutat att i massa afgå. et är svårt att veta om man i anledning häraf skall beklaga eller lyckönska hospitalsinrättningen. Vi ha hört sägas, att de af direktionen vidtagna anordningar med hospitalets inredning för de sinnessjukas mottagande icke skola i allo varit så lyckade som man sökt framställa dem. Oordningar i ett och annat ha verkat störande inom inrältningen. Att så skulle inträffa, var ej svårt att förutse, då den läkare, som skulle öfvertaga den närmare vården öfver hospitalet, icke fick biträda vid dess anordnande för det afsedda ändamålet, utan blef, sedan allt var genom direktionens: åtgörande färdigt, liktidigt med de sinnessjuke deruti inrymd. I följd häraf kunde åtskilliga anmärkningar från läkarens sida icke uteblifva ; men de lära icke alltid hos direktionen vunnit behörigt afseende: Det byråkratiska elementet, som i afseeende på sinnessjukesbehandling icke är på sin plats, lärer tagit för mycket öfverhanden. Det synes oss likväl som borde de, hvilka stå i spetsen för en välgörande inrättning sådan som Stockholms: hospital, icke taga så illa när de icke få-sin vilja fram, att de kasta yxan i sjön. Här mer än annorstädes är den uppoffrande menniskokärleken på sin rätta plats. Detär bättre. att icke hålla så strängt på embetsvärdigheten utan i första rummet tänka på de sinnessjuka. Man har sagt oss att många, som i åratal sutit inspärrade i cell på Danviken, af den nye läkaren hr Öhrström icke funnits behäftade med sinnessjuka, utan endast varit slöa till förståndet, hvarföre han lärer yrkat deras utsläppande. Detärislika fall alltid säkrast att läkaren får. råda och bestämma. Måhända vore bäst att direktio nen framdeles inskränkte sin befattning till det ekonomiska af förvaltningen. — Kammarkollegium har den 31 sist. månad förordnat e. o. kanslisterna O. Kindgren och Th, S. Lundberg att bestrida kanslisttjenst i kollegii kansli mot åtnjutande såsom arvode af full kanslistlön. — Från Uddevalla berättar Bohusläns Tidning: Kammarherren M. af Christiernin, visserligen nära 77-år, men egande ovanlig kraft och arbetsförmåga för sin framskridna ålder, afled d. 31 Jan. härstädes af slav. Han hade aldrig be