Aftonbladet – 8 februari 1862, sida 2

dystra storhet och högtidhga prakt. Så hade den lefvandes högmod velat. Hans herrskande passion kufvades ej ens vid dödens åsyn.. Kyrkans-böner och tacksägelser — desamma för rik och fattig — uppsändes för denna ödmjuka själ, som i sanning hade varit fattig midt i rikedomens sköte; men den make, som ej hade älskat henne och knappast fällde en tår öfver hennes stoft, lät föra det till grafven med all den ståt och alla de tomma ceremonier det menskliga högmodet uppfunnit. Gertruds själ qvaldes inom henne vid åsynen af banr och sköldemärken vid sidan af den kista, som förvarade de dödliga qvarlefvorna af hennes mor. Under begrafningsmessan (hvilken de båda bevistade), såg hon en gång på sin far med ögon, nästan förblindade af tårar. -Hans voro torra och kanske det blott var en händelse, men de tycktes med välbehag fästade få den sköld, på hvilken bådas vapen voro orsade. Hon vände sig bort och dolde ansigtet i händerna. Kanske bad hon atthon ej måtte hata honom, Begrafningen var öfver med alla dess ljuft tröstande fromma förrätt ningar, med all dess imponerande verldsliga prakt. En gång kommo några rader henne sinnet, hvilka hon brukat upprepa för flera ir sedan — icke egentligen tillämpliga, men. peslägtade med hvad hon kände denna dag: Den kunglige döde de buro till slut, Vid högtidlig musik, till grafvens förvar. Strax vecklade sig i vinden ut Hans höga, vapenprydda standar; Men ett qvinnobjerta blef qvar i hans borg, Der brast det-i enslig hopplös sorg. Följande dagen gick Gertrud för första sången in i salongen. Hon var klädd i djup orgdrä t.Det tanns ej den ringaste skymt f färg på hennes kinder; den stränga kaakteren af: hennes anletsdrag mildradesej. f någon af dessa mjuka skiftande skuggor ller skälmska dagrar, som brukade spela! fver hennes ansigte och förläna det dess: beskrifliga tjusning. DetJjus, som nu fanns j er, kom af den ytterliga klarheten af hen