Aftonbladet – 8 februari 1862, sida 2

en make.af edra händer? Ni tror att jag skall underkasta mig er i ett ämne, som ej blott gäller lif eller död, utan heder eller vanheder; att jag skall le emot den främling, ni har fört hit att fria till mig vid min mors graf, och stå inför altaret med honom med en lögn på läpparna och förtviflan i hjertat? Ni har förbittrat min barndom; ni har förgiftat min ungdom ; ni har —4 här hejdade hon sig; äfven i detta ögonblicks yra darrade hon för de fasansfulla ord hon var i begrepp att yttra, och tryckkande de sammanknäppta händerna med en krampaktig rörelse mot strupen, såsom med ett fåfängt bemödande att qväfva dem, fortfor hon: Ni har satt ert barns säkhet, dygd och sinnesfrid i fara, men jag säger er, fader, att ni ej har. magt att krossa mitt hjerta. Jag skall förblifva trogen mot honom, öfver hvilken min döende mors sista välsignelse hvilar; honom, hvars bild i detta ögoublick står emellan mig och förtviflan. Omjag aldrig skulle få se honom mer — om jag cj hade den kraft detta hop förlärar, skulle jag darra för mig sjelf —2, Du må darra då; ty det är föga utsigt, att du någonsin mer skall återse den förmätne friaren, som vågade att intränga i mitt hus under min frånvaro, ja till och med in till din mor. Hennes beklagliga svaghet — ; 01 för himlens skull, tala ej om henne, utropade Gertrud i ett utbrott af:nästa: okuflig själsskakning. Jag vågar ej tänka på henne, ty jag ville glömma detta uppträde — detta skri —. Och hvem annan än du, utropade han, Sstörtade din mor i en förtidig graf? — Du och denna olycksaliga man, som jag förbjuder dig att någonsin nämna mer?4 Hon stod midt emot honom, rätande ut sig till sin fulla höjd, med likbleka läppar ch hvarje fiber liksom förstenad, (Forts. följer.)