Aftonbladet – 6 februari 1862, sida 3

Det sistförfutna årets jordbäfningar (Ur All the year round.) Onsdagsaftonen den 20 Mars 1861 för. sjönk staden Mendoza lugnt och fridfullt i uattens dvala, såsom hon gjort hvarje qväll i mer än två århundraden. Solen bade för längesedan sänkt sig bakom Anderna, hvilkas höga snöbeklädda toppar icke längre återspeglade dess försvinnande strålar. Klocsan var 20 minuter öfver 8, aftonbönen var nyss slut, och ur kyrkorna strömmade de bedjandes mängd ut på gatorna. Mendoza har aldrig varit någon liflig stad i europeisk eller buenos-ayresisk mening, ehuru den ir stapelorten för hela -handeln mellan Chili och de Argentinska provinserna, och nu, då lagens bestyr voro slut, var det knappt möjligt att föreställa sig ett mera fullkomigt lugn i någon menniskobikupa. Några få handelsbodar voro ännu öppna, isynnerhet på Soto-Mayorarkaden, der de bjertlysande parafinlamporna lockade till sig hopar af fruntimmer, som gjorde sina uppköp för den stundande påskhelgen. I progressklubbens salar trängdes gräddan af stadens unga män. Kafeerna voro öfverfyllda, alla deras biljarder upptagna och deras patios (husens centralgårdar) fullsatta med medborgare, som smuttade sitt aftonkaffe och rökte sin aftoncigarr. Hästarna i vagnslidret på plaza lazily sänkte sina hufvuden i medvetande af, att deras dagsverke snart var slut. Och högt öfver detta kastade månen, som då ingick i sitt andra qvarter, ina långa skuggor öfver gatorna och försilfrade alla torn och dömer. Tjugo minuter öfver 8. Man tycker sig höra ett starkt buller likasom af en tung vagn på en stenlagd gata. Få gitva akt derpå, få höra det ens; men några chilibor, män från jordbäfningarnes land, som uppfatta det ringaste förebud, ropa: En jordbäfning! en jordbäfning!? ch ila midt ut på patios och till gatuhörnen. De hinna knappt komma på säkert afstånd från husväggarna omkring dem, innan marken med ett förtärligt dån höjer sig — en, två, tre gånger — och Mendoza är ej mer. Der Mendoza stod ligger en grafhög af ruiner; icke ett rop, icke en klagen afbryter den månljusa nattens ostörda tystnad; hvarje röst är förqväld af fasan eller döden. Fjorton tusen menniskor ligga under högen af nedfallna murar, döda, döende eller förfärligt skadade. Jordskalfven fortfara med mellanstunder hela natten i ända, och hela den följande dagen och den derpå följande, ja, en hel månad och mera; men de kunna ingen vidare skada åstadkomma. Den första fasansfulla stunden af tio sekunder var tillräcklig till. en fullständig ödeläggelse; ingenting stod längre upprätt, icke ett enda hus, icke en enda vägg, icke en gång en enda :;stenhägnad på tjugo legues omkrets kring staden. Personer, som stodo på öppna platser, vid gatuhörn, på stora patios, på plazan eller alamedan, kastades till marken, och äfven der begrofvos många under husens ruiner. De, som räddas, stanna, förstummade och förlamade af skräck, på den plats, der de befinna sig, då staden sammanstörtar,. och skälfva af fasa. Hästar och oxar, sombeta på fälten, kastas omkull och våga ej stiga upp på flera dagar, till dess vanan geidem mod och hungern drifver dem till betet. Jorden öppnar på många ställen vida-svalg, af hvilka murar, delar af. hus; och olyckliga menni: skor uppslukas. Kanalerna torka ut, flodernas lopp förändras och sjöar och källor uppstå på de ovanligaste ställen. är efter de första jordstötarne de få öfverlefvande hemta mod att se sig omkring, bana de sigi månskenet en väg öfver massor af nedfällna murar, ledda af den jem ner, som nu först börjar förråda en och innan lefvande olycklig derunder. Här ligser en ofantlig hög at grus, der den förvämsta gatan löpte förbi Santo Domingo