Aftonbladet – 6 februari 1862, sida 3

ff — qvidande, antingen af fysisk smärta eller af något djupt: själslidande. Ett ögonblick derefter slogs dörren upp och mr Lifford, med ett ansigte blekt som döden, sade: Gerirud, gå till din mor — hon är döende! Han ringde våldsamt på klockan och rusade. utför trappan. När Gertrud såg sin mors anlete, varseblef hön med ens att det ej var något blindt slarm.! -Det låg ej i fadrens natur att blifva uppskrämd utan skäl; Mrs Lifford flämtade efter andan: och kunde endast sträcka armarna imot sitt barn. Hon talade endast två ordsunder de få minuter, som lifvet kämpade på dödens brant. En gång såg hon upp mot himlen, i det hon tryckte Gertruds hufvud: närmare till sitt bröst och stammade ordet: tFader!4 och sedan hviskade hon i hennesöra: Försök —4 Mer kunde hon cj säga, men såg Gertrud under en minut i ögonen: medoett obeskrifligt uttryck af ömhet, oro och bönfallan — och dog. Det hjerta, som -kåmpat så länge, upphörde att slå, och anden återvände till den Gud, som hade gifvit, pröfvat och förädlat den i lidandets eldprof. ; När mr Lifford återvände till detta rum, stannade han ett ögonblick vid dörren och en kall rysning genomfor hela hans kropp. Hans dotter vände en sekund sitt ansigte mot honom; pekade på den bleka gestalten, som hon ännu höll i sina armar och i en ton at onaturligt lugn yttrade hon ordet: tDödl! Hon tillade ej hörbart, men i detta fasansfulla ögonblick sade hennes ögon: Ni har dödat henne! : Med ett vildt och nomträngande skri vände hon sig ifrån honorb; och då han långsamt nalkades, sträckte hon ut armen bakom sig, liksom för att hålla honom ifrån sig. (Forts.)