Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 2

MUSIE. Såsom någon omvexling i denna säsongs enformiga musikprestafioner bade Kongl. teatern 1 går arrangerat en större konsert, der syskonen Neruda återigen läto höra sig, ehuru icke i en enda ny pjes. Den vackra Mendelssohnska konserten torde, trots sin rikedom på poetiska momenter, dock icke kunna trotsa faran att förefalla Sutspeltt — då den så ofta upprepas, huru spirituelt och sannt artistiskt Wilhelmina Nerudas föredrag än är. Denna gång fullgjorde blåsinstrumenterna temligen bra sin skyldighet i ackompagnementet. Vieuxtemps: variationer, äfvensom den välbekanta tarantellan, hvilken W. Neruda hade artigheten gifva utöfver programmet, väckte som vauligt stor entusiasm. Lindblads och Kjerrulfs visor, som man också hört otaliga gånger, upprepades äfven nu; och återgifvandet föreföll nästan något affekteradt, så öfverfinadt och smäktande var det. Men några enkla små visor kunna heller icke ostraftadt upphöjas till stående delikatesser på säsongprogrammet. Afven föreföll det tomt att, då orkestern fanns att tillgå, icke en enda pjes gafs med orkesterackompagnement, mera än Mendelssohns konsert. Men dessa Chimmelska Nerudor hafva nu en gång blifvit upphöjda till idoler; om de spelade utan strängar skulle de likafullt väcka förtjusning. Lefve entusiasmen! De nummer, som för öfrigt VE programmet, voro, med undantag af Beethovens A-dursymfoni, icke heller särdeles framstående; men så är denna storartade tonmålning det så mycket mera. Hvilket stormande haf af. upprörda harmonier, och likväl icke en endå dissonance rådvill hvart den skall styra sitt lopp! Hvilket stjernfall af sångbara moSE Sa