Aftonbladet – 5 februari 1862, sida 2

om sin kärlek i ord, som icke destomindre vibrerade i hennes bhjertas innersta djup, men till hvilka hon lyssnade i stum hänförelse, såsom om himmelens harpor klingat på hans tunga. Aldrig hade han funnit henne så skön; aldrig hade han känt ett så starkt, så uteslutande, nästan smärtsamt intresse för någon mensklig varelse. Kanske att i detta ögonblick ett tvifvel, svagt som skuggan af ett moln på en klar vattenyta, genomfor hans själ — en tvekan, om hon var den qvinna, som han en gång målat för sig sjelf såsom idealet för sitt kön, mönstret för en hustru; och minnet af Idas ljufva och fridfulla ansigte uppsteg ett ögonblick i hans hjerta. Men detvaricke missräkning eller köld Ullerängerban kände; tvärtom, älskande henne nog att åtaga sig ansvaret för hennes öde, rörd i sitt innersta hjerta af hennes ömhet; hänförd af hennes skönhet, betraktade han henne såsom från denna stund hans egen, hans dyrbara och anförtrodda ska!t: Sjelfva egendomligheten i hennes karakter gjorde henne kär för honom och det låg lika mycken aktning som ömhet i hans sätt att tilltala henne. Han kände instinktmessigt, att i en sådan natur funnos slumrande stora dygder och djupa, okända faror; om han hade gjort väl och visligen för sin egen lycka i att vinna detta hjerta af eld och att förvärfva ett sådant välde öfver denna stormande ande, derom frågade han ej sig sjelf. Hans egen lycka var alltid den sista af hans tankar; det var honom nog att hans lit hade fått en ny pligt och hans förböppningar ett nytt föremål. Jag måste gå, sade hon slutligen, ?och besegra denna dåraktiga känsla af fruktan för framtiden.? Det måste ni verkligen?, sade han. Ni