Aftonbladet – 4 februari 1862, sida 3

vätgas); af gaskol, i stället för kol, får män på samma sätt lysgas. — En sex-hästars tennbadsgenerator skulle i medeltal lemna 250 kubikmeter (95522 kub. fot) i jtimmen för utomordentligt lågt pris; hvar:om man lätt kan öfvertyga sig genom en ganska enkel beräkning. Är frågan om att ur skiffer uttaga brännoljor, att reducera svafvelbundna malmer, eller blott att smälta glas, bränna postlin, I stengods, gips, så blir vattengasblästern det I minst kostsamma öch mest verksamma vär; me-medel man kan använda. I korthet sagdt: ångas frambringrande af hvad värmegrad som helst, med eller utan ångtryck: — vederlag för blåsmaskiner med tillhörande motorer vid masugnsdriften: — ymnig och billig tillverkning af vätgas och lysgas: — umbärande af ångskorstenar för ångpannor, och af dylika skorstenar för rökförbränning: — lättad distillation och reduktion af en mängd mineralier: se der hvad Testud de Beauregard åstadkommer med mer och mer försäkrad framgånr, gesom sin öfverhettade vattengas, och som han erbjuder till oskattbar nytta för sitt land och för hela verlden.? Strid med en Jettepolyp. (Cosmos. 1862, Januari 3.) Vid franska vetenskapsakademiens sista sammankomst förlidet år meddelades en märkvärdig rapport från chefen på franska korvetten Alecton, mr Bovrer, om en jettepolyp, ett slags bläckfisk af hufvudfotingarnes ordning, som träffats 4 breddgrader norr om Teneriffa. Djuret liknade en strut om 40 fots längd och af 7 fots diameter vid storändan, från hvilken det åt alla håll sträckte ut en mängd långa och mycket tjocka fångarmar. Bouyer gjorde flera försök att beake sig detsamma; men lyckades blott till en del. Flera skott, som lossades på vidundret, tycktes gå tvärtigenom det, utan att göra det något skada; blott vid ett af skotten strömmade ur den oformliga massan en blodblandad fradga, som spridde ett starkt doft af mysk omkring fartyget: Åtskilliga harpuner; som-kastades och träffade, kunde ej fästa sig i det lösa köttet; och när de lossnade, såg man djuret blott dyka ned i djupet för några ögonblick, men åter dyka upp på fartygets andra sida. Slutligen fastnade en harpun ismaländan, så pass mycket, att man kunde slänga en rännsnara om denna ända; men när man försökte att hissa upp den ur vattnet, skar linan sig tvärtigenom och medförde blott ett stycke al denna ända ombord; det vägde 47 . Bouyer var särdeles frestad att gifva vika för matrosernas lystnad efter en omedelbar strid med det återstående vidundret, från skeppsslupen; men han befarade att det oaktadt stympningen ännu ganska lifliga djuret kunde med sina starka fångarmar cch deras otaliga sugskålar fästa sig vid slupen, bringa den att kantra och gripa en eller annan af de i hafvet störtande menniskorna. Var det väl försvarligt att på sådant sätt blottställa menniskolif, äfven med hopp om att göra en intressant fångst i vetenskapens intresse? Bouyer trodde sig ej böra våga någonting dylikt, och lät det stympade vidundret fara. En af akademiens ledamöter, Moquin-Tandon. hade från franska konsuln på Canarieöarne, Berthelot, fått en ännu omständligare skildring af samma äfventyr, beledsagad af en teckning, som föreställde jettepolypen. Berthelot hade tillika upplyst, att fiskare från Canarieöarne stundom påträffa i öppna hafvet dylika bläckfiskar, ehuru blott af omkring 7 till 10 fots längd; men de anse dem ändå farliga nog, för att icke våga anfalla dem. En annan ledamot, Milne-Edwards, anmär ite att djuret. sannolikt tillhört det slags ofantliga blötäjur af hufvudfotingarnes ordning, som omtalas af en mängd resande och naturforskare i åtskilliga skrifter, och hvaraf fragmenter förvaras i flera museer, t. ex. det som tillhör College of Surgeons i London. Redan Aristoteles talar om en bläckfisk (TevYtl) af 7, fots längd: och, för att ej nämna Plinii och Olai Magni öfverdrifna uppgifter, och den af den sednare så kallade Kraken, kan erinras att en fransk naturforskare, Påron, fann i gnmakapet af Van Diemens land ett dylikt djur, hvars fångarmar höllo 7 till 8 fot i diameter och 6 till 7 fot i länga. I nyare tider upphemtade Quoy och Gaimard i Atlantiska oceanen, nära eqvatorn, fragmenter af ett sådant blötdjur, hvilka vägde öfver 235 t: och zoologen Rang såg i samma trakt en hufvudfoting af röd färg och tjock som ett vinfat. Af professor Steenstrup i Rupenhegn har man fått några intressanta upplag om en jättepolsp, som strandat år 1853 på kusten af Jutand, och som han kallat Årchiteuthis dux. Fyndet hade blifvit styckadt af fiskare och utgjort flera lass; men man tillvaratog till förevisning endast haga delar, hvaribland strupen eller svalget (pharynx), som var af ett barnhufvuds storlek. Slutligen har Harting nyligen (år 1860) beskrifvit och afritat åtskilliga delar af ett jettedjur, tillhörande samma zoologiska EG hvilka förvarasi Utreckts museum. — Milne-Edwards anmärkte, att flera bland dessa iakttagelser sannolikt angå olikartade djur af samma ord: ning, och att hafvet utan tvifvel hyser mångz arter af hufvudfotingarnes slägte, hvilka i storlek öfvergå alla kända invertebrater. Den blå färgens verkningar. tArchiv der Pharmacie. 1861, November.) Uppfångar man på ett fotografiskt papper de! genom ett prisma i regnbågsfärger brutna solfjuset, så märker man att de fioletta strålarne svärta papperet genast och de mörkblå innan kort, men att skuggningen blir svagare i de gröna, gula, kran dana, tills slutligen de röda strålarne icke förändra papperets färg förrän efter långvarig åverkan. Man har förvarat olika slags organiska och vorganiska ämnen i flaskor af de nyssnämnda färgerna — i violetta, mörkblå, ljusblå, gröna, sula, brandgula och röda — och härvid funnit att det fioletta och det blå ljuset verkar kraftrullast på allt hvad som når det till jordytan nedstrålande solskenet. På lefvande växter kan lenna olika verkan ådagaläggas utan svårighet. Om mån sätter sju mossrosplantor i hvar sin vlomkruka, stjelper öfver dem glasklockor al te sju ofvannämnda färgerna och utställer krukorna bredvid hvarandra i solskenet, så finner nan att plantan under den fioletta glasklockan MS wenklar city Anh hlommar frrat mån, JR Bon