Aftonbladet – 31 januari 1862, sida 2

hvad man tillber?: Jag. vet ej; allt hvad jag vet är, att om hon någonsin mera till. alär mig. med detta småleende, som kan göra mig. vansinnig. — om hon villatt jag skall tala med henne om Mary;som om icke vore Marys värsta fiende, har jag läst att berätta henne något. om mina lidanden; och -om detta är en förolämpning; så låt henne klaga för d Ae och göra högom till mid fiende också. Dåre — idiot, som. jag varit, som alltid talat vid henne om hoshom! Kunde jag tro. att hon skulle se ho: som och ej älska-honom? -O; må han-låta henne lida hvad jag lider!4 : I Just då han inom sig uttryckte denna önskan, fästades hans ögon -händelsevis--på orset, och dess stumma lärdom gick hov em till bjertat.-Han giek ini kyrkan, ömde ansit tet i sina händer och dröjde er en stund, Kanske att han under dessa å ögonblick. af tystnad och: begrundande fåck seen skymt af sina egna verkliga käns slor; han insåg den djupa sjelfviskheten, den bjertlösa -otacksamheten af hans. uppför rande; en flyktig ånger öfverfor ytan afkans jäl, och när Mary sakta gick fram till ho nom och hviskade: Mamma. väntar, och å han upplyfte hufvudet; voro hans ögon lla af tårar. Hön såg att han hade få : tit och han blef förvånad attse henne plötsligt stanna och vrida sina händer, såsom om lion knappast kundelängre bekämpa någon djup, inre ångest. e cMaiy?4: sade han, med en slags ursäkande fråga: . tcJag kan ej uthärda detta?, sade hon brådskande. Allt utom detta, när jag vet — —hoh stannade och hennes sätt föränIrades plötsligt. cKotm, skynda dig, kära: ste min gossel. — vi komma för sent till eet — och jag kan uthärda. allt--utom letta, upprepade hon glädtigt, läggande sin irm i hans och täckande. död ände till. sin hor. De gingo hem tillsammans -och-han: cktes lugnare ochlyckligare den aftonen n hän hade gjört på en lång tid, er Slut på. första delen. lyses