Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 1

att hon aldrig skulle tala derom, om också ej så vore, åtminstone så länge hon kunde anstränga sig som vanligt: Hon är verkligt god!4 utropade Gertrud. 0, ja! hon är god?, upprepade han, långt mer än någon kan veta eller föreställa sig, Det finnes djup af ömhet och tålamod i hennes hjerta, som ej kunna mätas. Till och med jag — som känt henne från barndomen och vördar henne nästan som ett helgon — till och med jag häpnar stundom öfver hennes godhet och själshöghet. Tror ni att hon är lika god som en person ni brukade tala med mig om —som mr dArberg? 4 Ja, jag tror det. De äro båda så nära fullkomligheten, som jag kan föreställa mig menskliga varelser kunna komma, men Mary har ingen af de eggelser och belöningar hvilka en mans bana framhåller för dygden. Hon -har ingen jordisk belöning. tcUtom er tillgifvenhetS, sade Gertrud, för första gången då hon talade till honom hänsyftande på bandet dem emellan. Ja, jag älskar henne?, svarade han i en ton af på en gång sinnesrörelse och oförklarlig harmsenhet. Gud hjelpe henne, jag älskar henne innerligt! Dessa ord tycktes Gertrud besynnerliga, och hon såg frågande på honom. Han märkte det ej, utan sade: Och ni har gjort bekantskap med Adrien d Arberg. Hade jag sagt för mycket om honom, Lady-Bird? Förlät, I miss Lifford menar jag. : Bry er ej om det, Maurice; alla här I kalla mig så, och ni, som nn mig namnet, jhar. större rättighet än någon annan: ätt göra det. O, tack, tack, Lady-Bird!4 utropade han, i det han fattade hennes hand och kysst den. SFörlåt mig; i Italien kyssa sjellv.