Aftonbladet – 29 januari 1862, sida 1

stund tillsammans, innan någon annan kom in. Hur besynnerligt det är, Mauriee, att mötas här! sade hon. Hittills, när vi hafva samalat, har det alltid varit antingen i fria laften på fälten eller i skogarne, der vi brukade leka i fordna dagar, eller också i mrs Redmonds hydda eller i mammas mörka rum. Det tyckes mig vara ett helt år sedan jag vrickade min fot. Tror ni icke att det kan finnas veckor, under hvilka man lefver ett helt lif? Det finnes ögonblick, svarade han, i hvilka jag tror att ett helt lifs sällhet eller qval kan sammanträngas. Ja, svarade hon tankfullt; Sjag kan föreställa mig att så är. Hvilket ar varit det lyckligaste ögonblick i ert lif, Maurice? Hon tänkte föga på den person hon talade till. Hon hade glömt att någonsin den tanken uppstått hos henne, att han beundrade henne, ens på det aflägsna och vördnadsfulla sätt, som en gång roat henne alt iakttaga. Det var i tankspriddhet hon hade framställt denna fråga, likasom hon skulle hafva frågat hvilken den skönaste utsigt var, som han någonsin sett, och hon märkte ej heiler att hans ansigte glödde, när han svarade: Det, då jag höll på att svimma vid frukosten på Woodlands.4 Hon smålog och sade: Ni-tycker om ytterligheter, ser jag. Njuiningen af framgång, föregången af ett ögonblicks lidande, för att göra den desto lifligare, är ert älsklingsbegrepp om sällhet. Godt, jag säger åter igen, att det kan så vara, men jag tycker icke riktigt om retceptet... Jag känner med hänseende till sällhet likt ett barn för en utlofvad leksak. Git mig den nu straxt — hur mår Mary? Bra, alldeles bra4, svarade han i en ton af nedslagenhet, men bemannande sig, tillade han: Ni vet hon är så sjelfförsakande