Aftonbladet – 28 januari 1862, sida 2

leksintriger knoppas, en och annan antipat uppväxa — antingen tysta, som voro de djupaste, bråkiga som voro tröttsamma, ret samma som voro roliga att höra. Lady Clara var typen för en värdinna; hon visade sina tillräcklig uppmärksamhet att komma em att känna sig hemmaståddå, och ej så mycken att den gjorde intrång i njutningen af fullkomligt oberoende. Hon hade den sällsynta gåfvan att med urskiljning lemna folk i fred; envisades aldrig med dem, som tycktes belåtna med en sysselsättning, alt e skulle roa sig med någon annan; men om den obetydligaste person i sällskapet tycktes vara försummad eller förbisedd, fann hon alltid någon sysselsättning eller nöje för honom. Hon egnadesig åt den ena etter den andra — icke så mycket af vänlighet — ehuru hon var vänlig, som af en önskan att ej se annat än glada ansigten omkrin sig och en obenägenhet för de mulna och bedröfvade. Lifvet, sade hon en dag, var alltför kort för att sörjas bort. fSannt,svårade Adrien. De öfverenststämde, men sympatiserade ej: Lady Roslyn visade henne mrs Hemans sköna skaldestycke ?Gästabudet? och sade: CÄfven du, Ölara, skulle vilja bannlysa alla utom de glada ifrån din festliga sal. Nej4, sade hon, men jag ville försöka att tvinga dem att vara lyckliga och endast tillåta dem behålla denna skugga af melankoli — ej utan en enstrykning af glädje i djupet — som försätter oss i poetisk stämning och lär oss att fatta vemodets tjusning, Jag ville icke bannlysa henne, t. ex.,4 pekande på Gerlrud, ehuru, med mrs Hemans ord, hennes ögons snabba blixt ur sitt mörka djup icke alltid utvisat ett hjerta, belåtet med sin verld; men jag försöker lära henne att icke betrakta sakeralltför allvarsamt eller taga lifvet från den tragiska sidan, och jag. vill hoppas jag skall lyckas... Mrs Crofion, som hade hört på dem, smås log och sade: gt