Aftonbladet – 27 januari 1862, sida 3

måste hvila sig en timma före middagen, och föreslog att gå in. Mark Apley drog Gertrud i rullstolen tvärs öfver parterren. Mr Egerton talade med henne under vägen: Sir William bjöd armen åt lady Clara och gaf träffande svar på hennes briljanta anmärkningar, och solen gick ned bakom kullarne, daggenlåg glittrande i gräset, blomrhorna utandades sina ljufvaste villukter, vinden fläktade sval på Gertruds kind och en liflig känsla af njutting stegrade alla hennes Hfsandar. Lilvet visade sig för henne från. en hel annan synpunkt nu. än någonsin förr. Hon tyckte det vara behagligt att vära ung och vacker, beundrad och road. Hon kände att hennes anlag och böjelser öfverensstämde med den förfinade skönheten af de föremål, som omgåfvo henne, medan en romantisk känsla af beundran för en, som var väl egnad stt ingifva den, gaf hennes glädje en anstrykning af tankfullhet, som förhöjde och förädlade den. När hon kommit til! sitt rum, satte hon sig i en beqväm ländstol framför en liten I eldbrasa, som muntert sprakade i spiseln, och öppnade en hok, som -hon tagit med sig ifrån salongsbordet. Det var drottning I Christinas af Sverge lefvernesbeskrifning, som Maurice en gång omnämnt för henne. Adriens pamn stod på titelbladet. i Jag förstår honom, sade hon för sig I sjelf, men skall han väl någonsin förstå mig? Jag vägar icke gifva honom nyckeln itll mina innersta tankar, fastän han så fri: modigt räcker mig sint; och fattande en blyertspenna, tecknade hon med de svagaste linier en nyckel på det toma bladet i boken och skref derunder dessa rader: Da me posso nullo Con Dio possa tutto, A Dio Ponore A me il disprezzo.