Aftonbladet – 27 januari 1862, sida 2

Första villkoret för att komma till en reform är att man inser det närvarandes brister. På samma gång vi derföre ifrat för sträng konst:tutionalitet i den mening, att grundlagen bör hållas i helgd och noga efterlefvas, ha vi aldrig öfverlemnat oss åt sådana konstitutionella fre som endast tjena till att underhålla falska föreställningar om de närvarande förhållandena och derigenom hindra, att insigten om reformens nödvändighet blir klar och lefvande. Bland dessa fiktioner, genom hvilka man vill söka förgylia upp det nuvarande re, resentationssättet, är ätven den, att med denna representation en parlamentarisk minister, verkligen stödjande sig på de inom representationen gällande grundsatser och åsigter, skulle vara tänkbar. Förutsatt att en minister hos oss har någon .verkligt politisk färg, så omfattar den antingen de åsigter som göra: sig gällande inom adeln och presteståndet, och den intager då ofelbart en fiendtlig ställning emot de båda folkvalda stånden, äfven om den skulle finna sig försnlåten att någon gång stryka dem om munnen med en eller annan liberal fras, eller också söker den verkligen sitt stöd hos borgareoch bondestånden och kan då räkna på ett decideradt motstånd hos adeln och presterna. Denna bestämda motsats och splittring omöjliggör hvarje parlamentariskt system och sann konstitutionalitet i vårt land. Och denna splittring, som hämmar hela vår politiska utveckling, som inverkar förlamande på nationalandan och på mångfaldigt sätt försvagar oss, den kan icke häfvas, förr än konungamakten inser, att det icke ligger uti dess intresse att bevara och begagna sig af densamma, utan att dess verkliga och välförstådda intresse fordrar, att denna splittring upphäfves och en folkrepresentation åvägabringas, som MOR är ett uttryck af landets upplysta allmänna opinion, och på hvilken en regering verkligen kan stödja sig så att den deraf hemtar styrka och tillförsigt äfven i de mest kritiska förhållanden. Det var derföre som de folkvalda stånden och efter dem 40,000 petitionärer öfverallt i orterna vändt sig till konungen, såsom representant för konungamakten och dynasten, och hvilken landets enighet, styrka och framtida sjelfbestånd bör ligga varmt om hjertat, med en önskan att konungamakten för allvar måtte träda i spetsen för reformsträfvandet och med det inflytande, som står densamma till buds, då den verkligen vill en sak, söka genomdrifva en representationsreform. Dessa uttalanden inneburo icke något förtroendevotum till den nuvarande ministåren, eller till den ene eller andre ministern, såsom skulle man på hans person fästat några synnerliga förhoppningar ijafseende på reformen, utan vändes direkte till konungen, såsom den der bör anses stå upphöjd öfver alla partier och ståndsintressen och ha det helas välfärd och bestånd för ögonen. Emellertid lärer h. exc. justitiestatsministern funnit det lämpligare att reformkomitns deputation skulle vända sig till honom, än till konungen, med adressen i ämnet, och Dagligt Allehanda,som med all gewalt vill gälla för en ministeriel organ (hvilket i förbigående sagdt vore ett dåligt omen med afseende på ministårens tendenser irepresentationsfrågan) ger sitt lifliga bifall häråt, derföre att det skall innebära ett jakttagande af konstitutionella former?. Att eljest deputationer rörande jemförelsevis AR ekonomiska ärenden vända sig direkte till konungen, det finner D. A. förmodligen isin ordning, men när det gäller cn alldeles extraordinär och ganska storartad opinionsyttring rörande representationsreformen, då blir sådant i hast inkonstitutionelt.. Det skulle vara intressant att se den i grundlagen, som lägger ringaste hinder i vägen för att, deputationen vändt sig till konungen. Vi äro öfvertygade att nästan alla som undertecknat adresserna föreställt sig att de direkte till konungen skulle öfverlemnas. Vi taga visserligen gerna fasta på frih, De Geers uttalanden i ämnet, såsom bin