Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 3

jag önskar henne allt codt, men... I detta. ögonblick hördes en sakta knackning på dörren. re kommer hon säkert, hviskade Gerrud. Ja så! Ja, jag går.nu, barn, och kömmer igen en ennan gång. Tiuns det ingen anHän dörr?4 utropade han med en blick af verklig: ångest. Men medan han sjorde ett förtvifladt försök att komma ut igenom den ena dörren och invecklade sig i dess broderade gardiner, inträdde fienden genom den andra och afskar reträtten för honom. Denna fiende var omkring 38 år, men såg mycket yngre ut — åtminstone bibehålla j många fruntimmer vid den åldern så mycken skönhet — en sådan fin, genomskinlig hy, ett så rikt glänsande hår och en så ung-domlig finhet i anletsdragen. Det låg något-sompåminte om medeltidens riddareväsende.i hennes utseende — något allverligt, värdigt och nästan majestätiskt, ehuru förenadt med det mest tjusande qvinliga behag. Hennes ögon voro -njitbruna och något framstående; hennes hår kästanjebrurt och hennes läppar något fylliga, eburu ej för inycket att kunna kallas sköna. Hon ver klädd i en svart sammetsklädning med vida, hängande ärmar, en guipure-schal föll i lätta veck öfver hennes axlår och en speismössa var med två diamaninälar fästad vid de rika flätorna af hennes hår. Hon lutace sig öfver Gertrud, sade hastigt några vär.liga ord till henne och vände sig sedan tit fader Lifford med en högst förbindlig nignin: och-mumlade något om attrej! hafvavsetthu nom på länge. Han bugade sig till svar, kal!; öch allvarsamt, men med fullkomlig höflig het, ty med all sin rättframhet kränkte ha aldris den goda tonens lagar. Hon frågade derpå efter Gertruds föräldrar med ett slags