Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 3

1 med möjligt, aut den ädle grefven är en ej tl de många, som gjort sig den kanske något naiva föreställningen om Preussens nya koI nung, att just han är rätta mannen att vara I representant för en verkligen god tysk po Ilitik, en politik, hvarmed vi alla kunna vara I väl betjente — allt detta må nu bero på en illusion, men denna kan dock vara de bonne foi?, och, framför allt, detta är alltrammans blott en personlig åsigt, sympati, villfarelse, om man så vill. Hvarföre skulle icke denna ministerns personliga sympati (t. ex. för Preussen!), ställd emot monarkens och hela landets sympati (för Danmark), låta underordna sig, låta helt och hållet undertrycke sig i alla officiella värf? Hvarföre skulle icke en så klok och klareynt man som grefve Manderström kunna antagas gå till sig sjelf i alla mera svåra fall samt, så länge han i alla händelser bär ansvaret för två riken: gemensamma utländska politik, finna det riktigt, till och med för honom sjelf, och fullkomligt lojalt att tjena det system, som ensamt tyckes vara öfverensstämmande med tidens kraf och de skandinaviska folkens högre intressen? Och månne man under denna förutsättning har rättighet att betrakta det manderströmska kabinettets görande och låtande i den danska saken med en miss:änkeamhet, som icke har någonting annat stt stödja sig på än vissa skenbart oklara omständigheter, under det alt å andra sidan mycket väsendtliga och bestämda förefinnas vill bedömande af den svenska politiken i dess principiella ställning till Danmark? Vi vilja, som SN är, icke göra anspråk på alt lösa det gåtfulla, som kanske i ett eller annat afseende förekommer i grefve Manderströms nordiska politik, men vi ha velat reservera oss mot en förhastad dom, och vi ha i alla händelser icke velat underlåta att gifva en vink om, att ett missförstånd verkligen kan ega rum här såsom så ofta i denna underliga verld. Det är för öfrigt klart, att så framt den svenska och aorska konungen verkligen för sin del hyser den ölvertygelsen, att i ett nytt möjligt krig nellan Danmark och Tyskland en annan ,eh vida vigtigare roll är förbehållen de skandinaviska brödraländerna än den att göra diplomatiska bona offieia gällande i Berlin. så skola förhållandena föra med sig, att antingen mäste grefve Manderström verkligen gå till sig sjelf4 och en gång för alla välja mellan Berlin och Köpenhamn eller, om hans ofvannämnda er sympatier för den preussiska junkerkonungen i det afgörande ögonblicket icke skulle tillåta honom att bestämma sig för Danmark, draga sig dillbaka från en plats, der han icke kugte skulle passa för förhållandena. Det finns en annan invändning, som tidtals blifvit gjord mot grefve Manderströms diplomatiska handlingssätt och som kanske har ett mera reelt berättigande än misstanken om hans intima förhållande till Berlin. den nemligen, att den ädle grefven stundom tager vissa allvarliga saker med en lätthet, som icke fullt stämmer öfverens med hans tunktioners värdighet och betydelse. Grefve Manderström, som i många hänseenden är rikt begåfvad, har bland annat fransmannens espritt i hög grad i sin makt. Qvick, glänsande, liflig, född skådespelare, är han i sällskap underhållande och fängslande, som blott få, och om han också med. sin naturliga böjelse för satiren icke kan undgå att stöta en eller annan för hufvudet med sina sarkastiska bonmots, förstår han dock alltid att vinna flertalet, som älskar det fina skämtet och förmågan att framställa det på ett dramatiskt sätt. Men när grefve M. söker öfverflytta dessa naturliga gåfror på förhållanden utom salongerna, och när han så lunda då och då icke försmår att vara qvick till och med i sitt embetes allvarliga göromål, kan det hända att verkan deraf är mindre lycklig, samt att en eller annan kritiker finner skämtet mindre godt; vi minnas t. ex. den diplomatiska handling, hvarmed grefve M. på sin tid besvarade prinsens af Wasa reservation mot konung Carl XV:s tronbe a dokument, som genom sin hånfullt raljerande ton i många kretsar väckte ett vida större ogillande än prinsens reservation, huru löjlig denna än var i och för sig. Följden häraf är, att man här och der haft svårt att göra sig förtrolig med grefve M. såsom en homme serieux, och det torde vara otvifvelaktigt, att grefven under de år, då han fungerade såsom svenskt och norskt sändebud i Paris, mötte många svårigheter att göra sig gällande i Tuilerierna; ja, att han, trots hela sitt franska väsen och franska causerie, i det hela taget långt ifrån hade det inflytande man borde ha väntat. hvaremot han t. ex. såsom maitre de plaisir vid det lilla Nassauhofvet, på den tiden då rins Oscar gifte sig der, skall ha gjort en förvånicnde lycka och efterlemnat traditio ner af det mest älskvärda slag. En man kan stundom vara alltför Sspirituel, och det ä fara värdt att grefve Manderström i vissa förhållanden måste känma återverkan af denna sin öfvervägande böjelse för verldsmannens lätta ton. Det är visst möjligt att grefve M. under denna yta döljer ett djupt allvar samt att han till med stundom efter mogen öfverläggning begagnar denna skenbara kavaljersmässighet just för att maskera sina djupare liggande diplomatiska syften; mer verlden är nu en gång sådan, att den dömer efter ytan, och vi misstänka att den: snillrike grefve 2 TAN kt OA