Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 1

lifvets fröjder, men hennes förstånd hade ej blifvit tillräckligt försatti verksamhet. Hon hade ej ännu fattat det utomordentliga samband, som finnes mellan tron, i dess fulla allt omfattande bemärkelse, och det som är stort, godt och skönt i förnuftets och känslans, vetenskapens och konstens rike. Adriens skrifter tycktes öppna henne nya rymder i hvarje riktning och afslöja hela det underbara sammanhanget mellan menniskosjälens högsta andliga behofoch den minsta punkt af den uppenbarade läran. Religionen syntes henne ej längre såsom visserligen någonting sannt och heligt, men blott berörande en del af menniskans hjerta — ett område af hennes själ — en sida athennes lif: uten som den medelpunkt, hvarpå hela hennes tillvaro hvilar, kring hvilken hennes allmänna såväl som enskilda handlingar måste vända sig; — den enda principen, den styrande kraften, den oinskränkta herrskaren ölver hvarje impuls och hvarje timme. Hon såg den synliga verlden, ej blott rörande sig jemte, utan på ålla sidor omgifven af en öfvernaturlig verld; hvars beröring med lvärje dag blifver mera förvånande tydlig. Boken härtydde på vetenskapens! nyaste upptäckter, som på ett så utomor-; dentligt säll bevisa kyrkans tro. Dent! lade om de sublima aningar, genom hvilka ! de gamla filosoferna trefvade si väg efter sanningen, och buru Plato vågade gissal hvad den första katechesen lärer. Förmåjer af fullkomlighet hos menniskan i dess kristliga bemärkelse, hemligheten af hennes: kallelse, det djup, hvartill hon faller, den höjd till hvilken hon kan uppstiga, afhandlades efter hvartannat. Genom tviflares bekännelser, fienders medgifvanden, motstånsitt lif hade hon anat andaktens oeh tro