ut i skuggan under ett af de största träden i parken och sstt der qvar i flera timmar, ömsom läsande och drömmande. Hon tyckte sig aldrig halva kännt så liten motvilj. mot Lifford Grange. Hon betöfde tid att tänka, eller rättare grubbla, och den djupa stillheten i denna vidsträckta enslisa park var då ej ovälkommen. Det var en af dessa qvalmiga dagar i September, då ej ett löf rör sig, då knappast en insekt surrar i solskenet, då naturen tyckes slumra i fullheten af sin makt och rikedom — hon har gilvit sin skörd och hvilar från sitt arbete. Gertrud hade just läst de ord, hvilka den förälskade flickan stäl!er till den unge Montague, då han tager hennes hand i dansen på denna bal, som afgör hennes öde: ?Välsignad vare er ankomst till mig, messire Romeo?, och boken föll ur hennes hand ned på knäet, och hon undrade om en sådan plötslig kärlek, som denna, verkligen vore möjlig, och på detta ämne grubblade hon länge. Hon tänkte på Jakob och Rachel, på Jakob af Skottland och Madeleine af Frankrike, och sedan åter på Romeo och Jiulietta — och trodde på kärlek vid första åsynen. Med ögonen fästade på grässt, hufvudet hvilande mot bröstet, så orörlig att hon hörde ljudet af sin egen andedrägt, och händerna sammanknäppta öfver boken, aflade hon, så att säga, inom sig sin bekännelse af denna tro — och hur sällan den än förekommer, hvem kan förneka att det finnes en sådan kärlek? Den är icke vanlig, kanske icke önskvärd — måhända oförnullig — men om den är verklig, kan det ligga i den fullt ut lika mycken sanning, styrka och renhet, som i de böjelser, som uppväckas af några veckors kurtis, eggad på ena sidan af behag sjuka och på den andra af fåfänga. Om vid