Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 2

älsken henne äfven till och med — men er nya kärlek är ingenting mot den kärlek, med hvilken vi burit henne i vårt hjerta ech bevarat henne i vår famn.4 Ingen hade bevittnat hennes framgång med nöje. Ingen hade, då hon lemnade det upphettade balrummet, kastat en sjal öfver hennes axlar, som alla de omsorgsfulla mödrarne der gjorde med sina döttrar; ingen hade stäfjat, tillrättavisat eller smekt henne. Förunderliga egenhet i menniskohjertat — omedveten trånad efter sympati! Ett ord af vänligt deltagande af en främling hade rört ensträng, som var nästan okänd för henne sjelf. Der satt hon och betraktade eller tycktes betrakta de dansande; men nya tankar uppstego i hennes själ eller snarare en ny Hälla för hennes själs öga, som aldrig skulle utpiånas; — der skulle den förblifva, kanske endast liksom en dröm vi en gång drömt, och som följer oss mer eller mindre geuom lifvet och gifver gestalt åt våra föreställninoar, när vi i romaner eller poesi läsa om skönhet och kärlek, eller när vi stundom söka tänka oss en engel eller en hjelte, den segrande erkeengeln eller den ärofulle Mackabten. För första gången i sitt lif hade Gertrud funnit det ljuft att lyda, och hon fann nu nöje i att dröja vid denna tanke — i att åter påminna sig denna lilla handling af undergifvenhet not en fullkomligt främmande person, och won byggde tusen luftslott om framtida tillällen att åter få visa samma böjlighet. Kom och dansa kotiljongen med mig, miss Lifford, utropade Mark Apley, som hastigt lade genom rummet och nu stod leende ramför henne. Hon sprang ifrigt upp från in jlats. Hon var tili att åter få flyga ifver det glatta golfvet. Musikens toner vördes åter, berusande och smekande alla innen, och hennes hjerta slog i takt med