Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 2

— allt omständigheter af vida mer afgörande vigt för törsäkringstagarne än storheten af bolagets sammanlagda försäkringsbelopp och af dess ärsvinst. Festerna till fädrens minne i Kristiania och Eöpenhamn. Den öfliga studentfesten på tjugondedag Knut hölls i Kristiania i studentföreningens nya festivitetssal, som var dekorerad med grönt och nordiska emblemer. I bakgrunden var anbragt en vacker dekoration, föreställande ett vinterlandskap, hvaröfver solen höll på att gå npp, och på ena långväggen hängde minnessköldar med namnen på de under årets lopp aflidna märkligare svenska, danska och norska män. Omkring 100 akademiska medborgare voro närvarande. Kandidaten Ferd. Rolle öppnade festen med ett tal, hvari han framhöll hvad stort och skönt vi hafva af framtiden och mensklighetens utveckling att vänta. Han sade bland annat: en äregirig dröm ha vi: gränsen för det fädernesländ, vår framtidstanka omfattar, är vidsträcktare än den landgräns som nu är stadgad: den går. till Östersjön och till Eidern, men denna dröm hör också till arfvet från fädren, den är så gammal som fädrens minne. Af ett äro nordens folk utgångna och tillsammans ha de känt sig degen under skiljsmessan och splittringen, tillsammans skola de ånyo komma och ett skola de varda, och som det var skall det blifva till förstärkning. och vinning för hela norden och för hvar särskild del; Tillsammans firar derför nu hela nordens ungdom denna minnesfest. Efter en sång af prosten Jensen föreslog studenten Ernst Motzfeldt skålen för de-sedan förra festen hädangångne män hvarpå föreningens ordförande, kandidaten Andreas Jensen föreslog skålen för norden, hvarvid han uppehöll sig vid den glädjande förändring som på de sista tiderna hade i gått i de nordiska folkens inbördes förhållande, i det att årtionden hade. varit till räckliga att upphäfva århundradens hat och skiljsmessa, att under striden hade man bibehållit den ömsesidiga aktningen. Härefter uppträdde högsterättsassesorn Motzfeldt i ett längre föredrag mot den sammansmältning af nordens trenne folk i politiskt och nationelt hänseende som åtminstone förr varit isynerhet danska skandinavers id. Fullmäktigen Krogh svarade härpå att dem skandinaviska idens förkämpar i Danmark på den sednaste tiden hade på det tydligaste uttalat sig för bibehållande af de särskilda nationaliteterna. Festen afslutades med tal öfver åtskilliga af de hädangångne: statsrådet Vogt, riksarkivarien Lange, Christian Fongstad, skådespelaren Rosenkilde och sättmaskinens MS Sörensen. Köpenhamn firades festen likaledes i strdentwöreningens sal af 130 deltagare. Professor Clausen, inrikesministern Orla Lehmann och magister Fries från Upsalavoro inbjudna som hedersgäster. Feedrelandets redaktör, kandidaten Plough, öppnade festen med minnenas och hoppets skål. Danmark hade förlorat många män, dock ingen af första rangen. Han nämnde två praktiska statsmän: J. Collin och P. G. Bang, den utmärkte rättslärde F. C. Bornemann, resterna U. A. Plesner, J. F. Fenger och a V. Marckmann, borgaren H. P. Hansen och sceniske artisten H. P. Rosenkilde. Sverge hade förlorat finska krigets historieskrifvare G. A. Montgomery, förre justitie statsministern Ginther och justitieombudsmannen Theorell; Norge historikern Chr. Lange och Island kunglige kommissarien vid Altinget P. Melsted. Den vigtigaste händelsen under året var den dansk-svenska mellanrikslagen, såsom första steget på den pour skandinavismens väg. Hvad förhoppningarne angick, så lade talaren ej stor vigt på konung Carls resa till Paris och London samt ännu mindre på åtskilliga tidningars planer med den tioåriga prinsessan Lovisa, men deremot långt större på den i de svenska och norska tidningarne började allvarliga förhandlingen om ett nordiskt statsförbund, hvilken ådagalade att äfven i de begge andra länderna nu kändes behot af ett sådant, äfvensom på underrättelsen att konung Carl ämnar taga representationsfrågan i sin hand, hvarigenom hela tvisten med Norge såväl om ståthållaresaken som om revisionen skulle få det mest glädjande slut, ty derigenom skulle det ömsesidiga misstroende, som har sin rot i författningarnes olikhet, blifva upphäfdt. — Något studentmöte unsåg talaren ej kunna blifva afi