Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 2

nande blyghet, öfver henne och hon sade: Jag tackar, med en hos henne ovanlig ödmjukhet och böjde på hufvudet dervid både af undergifvenhet och tacksamt erkännande. Jag hoppas att ni ej ansett mig alltför djerf, sade han, då hon vände sig om för att gå tillbaka. Denna gång smålog hon, i det hon svarade: O, nej! och hoppades att han åter skulle tala, men han gjorde det ej, och hon återvände till balsalongen och satte sig ned i ett hörn, långt bort från alla hon kände. Första åsynen af Apollo di Belvedere har kommit någon att brista i tårar — ett skönt landskap har gripit andra på samma sält — Alpernas eller hafvets anblick har väckt stark rörelse. — Vältalighet äfven, utan att beröra ett gripance ämne, har upprört känslans djupa källsprång — och hvem har ej kännt det intryck en högtidlig gudstjenst, en folkmassas jubelrop eller de plötsligen framströmmande tonerna af en skön musik kan frambringa? Hvarföre skulle det då vara besynnerligt, om åsynen af fysisk och intellektuel skönhet, af en herrskaregestalt. synbarligen bebodd af en öfverlägsen ande, gjorde en liknande verkan på Gertrud, och om hon kände sina ögon fyllas af tårar — något mycket sällsynt för henne. en det låg måhända äfven något annat i denna rörelse. Hon hade varit mycket lycklig denna dag. Såsade hon för sig sjelf och så trodde hon. Men hade hon ej isitt unga hjertas innersta djup likväl känt sig ensam midt i all denna lycka, känt att hon hade blifvit prisad, fjäsad och beundrad; men ingen faders eller moders öga hade hviiat på henne — ingen hade ledt henne vid banden inför alla dessa främlingar och sagt: Hon är min; sen på henne, om I viljen,