Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 3

sina. vackra ögon återlifvade hon honom, mera än frisk luft eller bjertstyrkande droppar kunde hafva gjort. Det var hvad han behöfde: Hon hade vunnit sin afsigt och bekymrade sig ej det ringaste om, att blickar af förvåning och hviskande anmärkningar vexlades i rummet. . Färgen återvände på hans kinder; han riktade en blick af 1ågande tacksamhet på henne och sade: ja kan spela nu, Lady-Bird. Hon gick derpå till Mary, stod bredvid hennei dörren och höllhennes kalla hand isin, medan Maurice med osäker hand anslog några inledande ackorder. De voro bäda ännu rädda att han skulle komma af sig, men denna fruktan skingrades snart. Det hade blott varit en ögonblicklig modlöshet. Nu kände han sig mäktigare lifvad än någonsin och spelade ännu långt bättre än vanligt. Han ansträngde hvarje nerv och haus bröst häfde sig nu af inspiration, lika mycket som förut uf sinnesrörelse. Men han gjorde unaerverk under denna imflytelse, ock de granntyckta artister, som lyssnade på honom, förvånades öfver det utmärkta föredraget af en, som ännu aldrig uppträdt i London eller Paris, och hvars aumn ännu icke var synnerligen kändt, utom i de Paliens städer, der han hade vunnit ett visst rykte. De applåderade med värma. och då de avgåivo tonen, förenade sig det öfriga enar deri. Det själlulla sätt och den sannvt poetiska känsla, hvarmed han spelade några fantesier öfver en tysk melodi, fullbordade hars ramgång. Den sköpa primadonnans ögor fylldes af tårar, och hon tackade honom när han hade slutat, så som konstnärer äl sa att blifva tackade. Mark Apley, han: systrar och andra bekanta samliude sig ocksi omkring . honom; vänliga, ..smickrande orc och varma uttryck af nöje nästan bedöf