Aftonbladet – 17 januari 1862, sida 2

föreföllo de henne hafva ett helt annat ut seende och så var visserligen äfven fallet En ung antilop, förflyttad midt ibland er hjord af engelska kor, kunde ej hafva fram ställt en större motsats än den svartögda sydländskt sköna flickan, ibland den hop a blonda, blåögda och rosenkindade unga da mer, som fyllde rummet. Pater Lifford hade alltför god ton att icke vara artig, huru för. tretad han än kunde känna sig, och han sade några ord åt mrs Apley i en ton, som ej förrådde huru hjertligt han önskade sig tusen mil derifrån, och nämnde något om sin nigces sjuklighet, men ingenting om hennes mans osynlighet, hvilket också gjorde detsamma, ty mrs Apley var något döf och mycket tankspridd och svarade således med ett artigt leende, Xatt det gjorde henne riktigt glad att höra, och som detta synbarligen var vänligt menadt, motsvarade det också fullkomligt sitt ändamål. Så snart Gertrud Kunde gick hon ini nästa rum och stod och såg sig omkring, lutande sig mot väggen. Bullret, såväl som åsynen af ett fullpackadt rum, voronya och främmande för henne. Detöfverraskar personer, som för första gången ge akt derpå, att se hvilket arbete konversation tycks vara. Unga menniskor, hvilka som barn aldrig va rit i sällskap, utan endast hört talas om de fullväxtas nöjen, kunna föreställa sig hvad som utgör nöjet af en bal, en konsert eller ett skådespel; men att stå i hela timmar. pratende så fort eller lyssnande så tåligt som möjligt till personer, af hvilka många. om icke de flesta, äro hvarken angenäma eller underhållande — ty så höra de de: stora flertalet. af menniskoslägtet bedöma: af dem, som göra sällöka palt ver till sit lif uppgift —, alt detta skall kunna vara an tingen ett stort nöje eller en oundviklig