Aftonbladet – 14 januari 1862, sida 3

tekörder till belönin? ett välvilligt småleende joch några intetsägande löften. Träffar man deremot hans excellens vid dåligt lynne eller förekommer under audiensen någonting störande, om man t. ex., såsom en gång hände en person, för namnets likhet blir förvexlad med en högst misshaglig politisk rabulist, så är man rätt belåten när den ef. terlängtade äran är lyckhgt öfverstånden. Nordamerikanska audienser aflöpa deremot mycket hyggligare. De amerikanska lägre klassernas råhet förvandlas hos de högsta embetsmännen till republikansk enkelhet. Alla äro de tillgängliga och ingen söker göra intrycket af ett högre väsen på de besökande. Washington eger två stora märkvärdigheter: Capitolium och det hvita huset. Capitolium är till sin arkitektur lika arspråkefullt som till sitt namn. I fråga om dess skönhet håller mången före, att det oharmoniska i byggnaden skall vara en anspelning på den inom dess murar rådande meningsskiljaktigheten mellan de rådplägande folkrepresentanterna. — Det hvita -— är deremot icke oharmoniskt; det är enkelt och simpelt såsom en trädgårdspaviljong, ehurta det är residens för republikens president. Detta hus är en i en trädgårdsanläggning belägen helt och hållet hvit byggnad, omAN af en af pelare uppburen veranda. varken poster eller stätliga portvakter förråda, att man närmar sig residenset för en mäktig stats öfverhufvud; en hvar går alldeles obesväradt in och ut. En tjenare i vanlig drägt uppehåller sig i den stora, mycket enkla yttre salen, i hvars båda ändar finnas två kaminer, hvilkas gesimser a af två sköna marmorbyster. I salen stå några bänkar. Ingångarna till presidentens EE tillslutas af en vägg af mattslipadt glas; men till höger och venster finnas ingångar till embetslökalerna. Öfverallt råder den största enkethet. En hr Corvin-Wierbitzki, hvilken reser i Amerika sisom korrespondent åt Augsb. Aligem. Zeitung, gjorde i Washington pregidenten Lincoln ett besök. Han mötte icke ringaste svårighet att erhålla företräde. Jag gick direkt in i sekreterarens rumX, berättar han, och denne presenterade mig för en ung man, som kom ut från det midt emot liggande rummet och öppnade dörren till presidentens rum för mig. Presdenten Lincoln stod vid kaminen då jag inträdde. Han räckte mig handen oeh nödgade mig taga plats midt emot I onom vid kaminen. Som han vände Degen mot fönstret, befann sig hans ansigte i skuggan, men dock icke så mycket, att jag ej kunde upptäcka det bekymmerfulla uttrycket i hans ansigte. Han såg äldre ut, än porträtterna framställa honom, och föreföll sjuk eller ötveransträngd af arbete. Presidentens ansigte hade för öfrigt ett angenämt uttryck, och man ser att en nägot kärf humor icke är främmande för honom. Presidenten yttrade blott några ord; ban lät mig tala och hörde på med stor uppmärksamhet, hvarunder han tycktes mönstra mina anletsdrag. Jag talade om den nuvarande revolutionens verdshistoriska be tydelse. Då jag uttryckte denna åsigt, niekade han flera gånger bifallande och sade liflig: Detta är älven min åsigt om eaken. Tillfrågad om mina lefnadsöden, berättade jag dem i korthet; presidenten hörde med stort deltagande på och afbröt mig flera gånger med uttryck af förvåning eller beklagande. Efter un efär tre fjerdedels timmes förlopp steg han upp och gick till sitt skrifbord. Derpå räckte han mig ett kort, hvarpå stud skrifvet: SStatssekreterare! tag fr några ögonblick emot hr von OQO. — Abraham Lincoln. Derpå affärdade han mig vänligt och värdigt. Då jag ej träffade statsministern i hans departement, gick jag bem till honom; en välvillig kammarijenare sade mig, att hr Sewerd icke var hemma, men efter dinern kl.8 på aftonen bestämdt kunde träffas. Jag infann mig således kl. 8 och blef genast emottagen. Hr Seward är en gammal man af medelstorlek med grått, slätt hår. Hans hufvud liknar en romerk senators; uttrycket i hans snillrika ansigte är strängt och värdigt med en inblandning af sarkasm. Hans blick är skarp och derjemte slug. 1 sin klädsel är han särdeles enkel. Han räckte mig vänligt handen, pekade på en stol, satte sig åter och fortsatte det samtal, hvari han var inbegripen med en jurist, som nyss blifvit utsläppt ur Lyfayette-fängelset, dit hr Seward låtit insätta honom, emedan nan blifvit beskylld att tubba frivilliga att lemna armån. Hr Seward sade sin mening rent ut utan omsvep och förklarade att sjelfbevarelsens lag är den första af alla lagar, samt gaf juristen i en sarkastisk, nästan hotande ton ganska skarpa lexor, kvilka denne nog ekali lägga på minnet. Allt hvad jag den aftonen hörde af denne man behagade mig mscket. Under samtalet inbar en svart tjenere te åt css tre. Jag anlör detta, emedan jag tviflar på att någon europeisk statsminister skulle bevisa en utsläppt fånge en dylik artighet: — Jag begaf miz derifrån med det intrycket, att jag lärt känna en betydande man. : e—— LL Ragnar Lodbroks byxor