Aftonbladet – 13 januari 1862, sida 3

Och ej de kunna fatta min bäfvan och min brand, Vid lättaste beröring utaf din mjuka hand. Månn mera fritt de andas och stillas hjertats i ; törskij ax När vinden, som dem svalkar, smekt dina lockar i ä örst? Och kunna de väl vänta med oro; dagen lång, På fraset af din klädning, på ljudet af din gång? O, om de se och älska; men ahnåt se än dig, Hur kan då deras kärlek med min förlikna sig! Du är min:sol, min grönska, mitt stjerneljus, mitt allt; Min hela verld jag famnar — men blott i din : gestalt. Gertrud läste dessa rader och tycktes för ett-ögonblieck tankfull: Jagafandast;utropade hon; förmågan att i vers återbifra stundens flyktiga intryck; alt liksom i bild och gestalt fängsla denna drömmande, luftiga poesi, som uppfyller vår själ och-gör osshvad förståndigt folk kallar romåntiska:-. Jagsföreställer migatt enskald är detta mycket mindre än många andra, goth ej förslöså sitt kapital af inbillningskraft på papptref; och att dömt af poeters och -snillenslefvernesbeskrifaningar, tyckes det som-ömrde isallmänhet hade mindre djup känslä än tystlåtnad menniskor — jag menar ej dem, som blött icke äro språksamma, utan dem, som ej kunna berätta sig sjelfva sin egen shistoria. Men, min söta vän, hvar och en måste väl känna sin !egemn historia, inföll: mrs Redmond, och om så är, kunna de väl också berätta den, kan jag tro, ehuru kanske: icke så, att det roar andra att höra. För min del glömmer jag; visserligen en hel joins saker; som händt mig; och jag pissar att det är det ni menar.t tJåg tror!) sade Maurice, att fantasien kömmer menniskor: att lida tiofaldigt af åalla de bedröfvelser, som komma i deras väg,