Aftonbladet – 11 januari 1862, sida 3

nya en bekantskap, som r. dan skänkt hern: så många : glada -stunder.. Hans. bref til Mary hade fängslat hennes inbillningskraft; hon kände sig nyfiken alt få se huru vidt han var förälskad i hennes sköna väninne, och om-hennes känsla för honom hade någon anstrykning ef romantik eller hörde till hvad Gertrud kallade den hvardagliga siden af henneskarakter, ty sålunda uppskattade hon en åf de mest ohvardagliga naturer i verlden, en af dessa sällsynta, sjelförgälna varelser, som egamer känsla än passion, mera bjeltemod än djerfhet, och mera ömhet än sentimentalitet. En eller två dagar efter mötet vid bron skickade hon sin kammarjungfru till Mary för att säga henne att hon ämnade rita den eftermiddagen i jagt; arken, ochatt det skulle vara mycket ssälltom Maory ville möta henne der, i fall hön ej hade någöt annat för sig, efter det var så länge seden de: råksdes på någon längre stund. -Helsnivgen framfördes, det väntade samtycket gefs, och återsuio Gertrud och Mary på samma ställe der vår berättelse tre år förut infört dem — den förra aftecknande med naturkig, ehuru ej odlad. fellenhet de gamla träden, som varit deras älsklingsiillhåll som barn, och den sednare ifrigt sysselsatt med något simpelt handarbete som hon medfört. Sommaren var längt fråmskriden, inga blommor uppspirade längre igräset omkring dem och fog!arnes sånger hadetystnat, men skogens rika löfverköch-öjupa grönska stodo i hela mognadens yppigaste prakt. Gertrud hade väntat ett Munrice skulle göra dem sällskap, .men han syntes ieke till och hon kände sig sviken ien väntan. Marys sämtal tycktes henite mindre undetKållånde än vanligt, och slutligen frågade hön-utanvidare inledning: