Aftonbladet – 11 januari 1862, sida 3

nionde symfoni 0. s. v. Redan denna innehållsförteckning visar hvilken universaliteti bildning man finner hos Strauss, den bekante nnet samt är gank atdelningen har redan utkommit. — En skald med femtioteå ww r. Denne skald är tysken Emanuel Geibel, hvars samtliga lyriska dikter i dessa dagar utkommit i en ny upplaga i tre delar. . Dessa innehålla att börja med hans ä dre dikters i 52:dra upplagan (sedan 1810), derefter hans Juniusliedert i 13:de upplagan (sedan 1848) samt slutligen de nyare dikterna, redan i 5:te upplagan (sedan 1856). Således kommer, hvad de båda sistnämnda samlingarna beträffar, en upplaga på hvarje år, men af den första två eller till och med tre. -— Walter Scotts arbeten sofrade. Hvem skalle väl kunna tro, att fransmännen, som ha att berömma sig af en Paul de Kock, en Ernest Feydeau m. fl, skulle finna den ärbare, allvarlige Walter Scott på ett och annat ställe alltför slipprig och lättfärdig? Men detta måste verkligen vara förhållandet, ty en hr dEzxauvillers låter i Paris trycka en öfversättning af Walter Scotts romaner, hvari ej allenast allt, som strider mot den katolska läran, utan äfven allt, som sårar den sedliga känslan, skall utelemnas. — Nya arbeten af Lamartine. Helt nyligen omnämnde vi, att denne bekante författare, som på sista tiden varit utomordentligt flitig, hade sina fyratio band färdiga; men detta är 3 allt hvad han skrifvit, ty franska tidningen onstitutionnel tillkännager, att inomikort två nya arbeten af honom komma att införas i dess följetong, till hvilka arbeten tidningen förvärfvat sig 15 års egande rätt. Det ena af dessa bär titeln: Le manuscrit de ma måre och ärsannolikt antingen en verkligen befintlig eller fingerad dagbok; det andra heter: La vie de lord B;ron och det skall bh af stort intresse atterfara, huru den franske romantikern kommer att bedöma dea engelska romantikern. — En lärd förfalskare. I allmänhet använda arkeologerna på ett aktningsvärdt sätt sina mödosamt förvärfvade kunskaper, men det finnes likväl bland dem undantag, och det största af alla dessa är en herre vid namn Konstantin Simonides, för hvilken det är en småsak att återfinna alla Greklands klassiska verk, som gått förlorade; ty antingen eger han dem redan eller kommer han inom kort att ega dem — ty han fabricerar dem sjelf. Till och med hvad som aldrig funnits framtrollar han, t. ex. en historieskrifvare Meletios, en geograf Euturos, en fornforskare Uranios.m. fl. År 1856 ertappades Simonides i Leipzig med en af sina förfalskningar. Han sålde nemligen en palimpsest (pergament eller dylikt skrifmaterial, hvarifrån skriften utplånats, på det man må kunna derpå införa en ny), nemligen: Alexändrinern Uranios tre böcker om konungarne i Egypten för 2000 thaler, och han blef öfverbevisad om att sjelf ha skrifvit handskriften. Han var nu afslöjad såsom eh gemen bedragare, men lät icke derigenom afhålla sig från att fortsätta sin föraktliga industri. Han lät blott på någon tid icke höra af sig, men afbröt derföre ingalunda sina försäljpo af varor af egen fabrik. Egetnog satte hans fordna offer sir Thomas Philippo ännu tro till honom, och han bedrog både denne ånyo och en hr Mayer i Liverpool. Nu framträder han äter öppet och riktigt öfverbjuder sig sjelf. Hans nya fynd, för hvilka han haft fem år på sig, äro allesammans af vigtigaste slag och bestå bland annat i fragmenter ur de äldsta bibelhandskrifterna, en delaf Mathei evangelium samt af Jakobs och Jude epistlar, alla från första århundradet. Om Matheus-fragmentet yttrar, väl icke han sjelf, men en af honom inspirerad kor respondent i fthe Guardian, att man med allt skäl kan antaga att det hör till originalhandskriften at detta evangelium, hvilken Nikolaus af Antiochien skrifvit efter apostelens egen diktamen. Det var ett fynd! Enligt sin gamla vana har Simonides, utom denna handskrift, äfven en mängd andra i beredskap. De äro så många, att det kan göra tillfyllest aft här uppräkna endast de vigtigaste, såsom magiern Zoroasters profetior, kartaginensen Hannos resor, Sanchuniathons feniciska historia, fullständig och så godt som ny, flera skrifter om sn konungar och hieroglyfer, ett helt grekiskt hieroglyflexikon, samt slutligen en stor kilskrift med mellanradig fenisisk öfversättning. — Ett dramatiskt arbete af Francois Hugo. Det är ingenting ovanligt att romaner och noveller dramatiseras; i dylika fall har ämnet redan varit bekant; men att bringa en ännu icke utkommen roman på scenen, är deremot någonting nytt. Detta gör för närvarande Victor Hugos son, Frangois Hugo, hvilken förut gjort sig känd genom en ölversättning af Shakespear. Han vistas nemligen för närvarande i Paris, för att der få en pjes uppförd, hvilken behandlar en episod i hans faders roman: Les mistrables, ehuru denna först i år skall utkomma af trycket. — Offenbachs komiska roman.4 Le roman comique är titeln på denne populäre kompositörs nya arbete; det är en operett med mycket anstående pointer och melodier, och för närvarande en kassapjes för Bouffes parisiens.s Man berömmer densamma särskildt derföre, att textens författare och kompositören denna gång afhållit sig från alla tvetydigheter och frivoliteter. Humörn skall det oaktadt, eller kanske just derföre, göra sig fullt gällande, och företrädesvis inför man såsom bevis härpå den scen, då Cleoatra sjunger till huggormen, som frambäres till enne på en blomstertallrik — äfven denna pjes ir nem Mn en travestering af antiken. Detta ställe skall vara af en högst komisk effekt. UTRIKES. FRANKRIKE. Franska recerineer har unnlöst nåra reve