Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 3

Du bör ej anse mig bättre än jag är; Mary; min tro har, Gud vare tack! aldrig svigtut; jag beundrar godhet, sanning och gudsfruktan lika mycket som någonsin; och min själ — med alla dess krafter af förnuft, sympati och inbillningskraft — dyrkar i vår gudomliga religion föreningen af allt som är skönt för ögat och upplyftande för sinnet; och i Ovenbecks atclier nu för tiden — likasom i Vatikanens konstskatter från fordna dagar — visar sig kristendomens nära samband med menniskosnillets högsta och ädlaste utveckling så tydligt, att den som läser kan läsa det. en att känna. allt detta — han höll upp och tillade: är nå: got, men icke allt. Vår religions fordringar4, fortfor han, äro lika stränga, som dess former äro till: dragande. Ack, om entusiasm kunde antenas i stället för offer och sjelfförsakelse — om känslans hyllning vore tillräcklig — om det böjda knät och det hänryckta hjertat vore nog — hve-:, som egde en konstnärs själ, skulle ej på samma gång vara den tfrommarte af menniskor? Men att böja sina knän — icke i hänförelse, men i ödmjukhet — i botfärdig förkrosselse, icke i svärmisk tillbedjan — att vända sig bort ifrån nöjets bägare — — men jag kommer riktigt att bikta mig för dig, Mary, om jag fortfar. Han fattade hennes hand och drog henne till sig, samt sade sedan allvarsamt, pekande på strömmen: COstadig som vattnet, kan jag ej nå fullkomligheten. Det är detsamma i hvarje afseende. Önskningar, förhoppningar, beslut, planer, skrifvas i vackra bok-täfver nog 1 sanden; men den första våg bortspolar. dem och intet spår synes efter dem på stranden.4 Ack, men det finnes alltid ett spår qvar,