Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 2

glada framtidsdrömmar? Maurice hade varit hemma några dagar, men de hade ännu ej företagit någon promenad tillsammans. Mary, det flitigaste tilla bi i verlden, hade ej mycken tid för lustvaadringar; hon hade ansett det vara sin första pligt efter hans återkomst att se öfver hans garderob, som hon brukat göra, och laga allt som behöfde hennes snälla fingrars handläggning. Han försökte med skämt och allahanda upptåg locka henne ifrån dessa -husmoderliga omsorger, men utan framgång — hon var en mycket för karaktersfast liten person att låta hans oförståndiga och vanvördiga anmärkningar i ämnet inverka på sig, och försäkrade honom ofta att, ehuru han plifvit mycket ryktbarare, var han likväl icke mycket rikare, än när han reste ut, och bad honom alltid ihågkomma att ett stygn i tid sparar nio i otid, med flera andra-visa ordspråk och lämpliga minnesreglor dessutom; så att han var tvungen att nöja sig med att vandra omkring i den lilla trädgården, än plockande en blomma, än en annan, medan hon satt under hagtornsträdet, sydde och sjöng samt då och då gaf luft åt små förtrytsamma bekännelser öfver utländska tvätterskors och sömmerskors oförsvarliga framfart. Men söndagen var kommen och efter aftonsången vandrade de, enligt gammal vana, till bron öfver Leigh. Hon plockade en ikerbinda, som växte i brohvalfvets springor, ch fäste den i hans hatt. Han smålog och sade: hur ljufligt den doftar! En italiensk ionna skulle svimna af dess starka vällukt. Hvilken ersättning för oss, med vårt kyliga klimat, ehuru ej, som Cowper orätt vist säger, kplomsterlösa fält, att vi ej behöfva frukta att inandas doften af dessa