Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 3

Borgruinen. Öde stå de ng salar I det gamla riddarslott, Stå, en saga lik, som talar Om förflutna tider blott. O! hvad hjertan här förbrunnit, Brustna, glömda, längesen: O! hvad tårar här förrunnit, Räknade af ingen än. Ridddren, som muntert jagat Skogens djur, vid hornets skall: SR som vid harpan klagat, Suckande, vid forsens svall: Kämpen, som med fröjd sågs falla Vid sin ärfdå borgs försvar: Alla, längesedan, alla, : Grafven tagit i förvar. Men i blomsterfyllda dalen, Som kring dystra borgen går; Sjunger ännu näktergalen, Knoppas rosor hvarje vår; Än föryngrar sig naturen, Klär sig grön i vårsols ljus — År från år; den stolta muren, Faller mer och mer i grus. Går i bygden kring en saga, Vemodsfull, men ljuf ändå: Som när turturdufvor klaga, Som mot stranden vågor slå, Som, på vestanvindens vingar, Vaggas fjerran klockors ljud, Eller, som en dödssäng klingar Stilla öfver bleknad brud. Och när månans stråle smeker Daggig ros i midnatisstund, Somnad vind ej mera leker 1 den dunkelgröna lund: När, i klara blåa vatten Spegi! as klara stjernors ljus: Hör! då hviskar det i natten, Stilla, som en vårvinds sus.