Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 2

vr En nordisk Julfest i Rom. (Ur ett bref från en dansk.) Skandinaverna i Rom ha i många år haft för sed att vara tillsammans under julen, men som det i den katolska staden ej gick an att vara samlade på ett offentligt ställe sjelfva julafton, så firades festen alltid på juldagsafton. Men sedan man i den skandinaviska föreningen funnit ett hem, der hvarken polisen eller restauratören har rätt att bestämma när fest må firas eller icke, kan julfesten i Rom firas på den rätta helgdagsaftonen. Detta har också skett både i fjol och i år. Till julhögtiderna prydes lokalens stora sal med ljus och grönt, men redan det i fjol (i en kolossal kolteckning af svenska historiemålaren Winge) var nordens gamla gudar, som tronade på väggen öfver det festliga bordet och voro vittnen till att deras hemlands sönper firade en nordisk jul, erinrade deremot bakväggens dezoration i år om huru man i hemmet firar Kristi födelsefest. Bildhuggaren Cantzler, som af kärlek till naturen begynt idka landskapsmålningen i bredd med skulpturen, hade nemligen med raska drag i pastell framställt ett vinterlandskap från Dalarne, der snön på de mörka granarne glittrade i den kalla morgonens gryende dager, som började förtaga glansen från de starkt upplysta syrkfönstren och det svagare ljuset från uggen på en koja bortom dan isbelagda sjön. Konstnären hade tänkt på den svenska seden alt tidigt på juldagsmor: onen :ända upp ljus i alla hus och att mangranni pegifva sig till den högtidligt illuminerade xyrkan för att höra julottan. I motsatta än dan af salen ;rålade den 9 alnar höga julgranen — i Rom föreställd af ett smärt och söfrikt lagerträd. Sedan man ätit den Sie risgrynsgröten och gästerna likt Homeri hjeltar hade tappert gladt sig åt köttets godhet och vinets herrliga gåfva, föreslog den skandinaviska konsuln; enligt bruket; konungarnes skål. Derefter afsjöngs en sång af norske förlatiaren Björnstjerne Björnson för Norden4. Det framhölls deri, att kärlekens makt nu kämpade för att förena hvad svärd och bly hade hållit åtskildt, och att Italiens lycka att få de skilda staterna samlade till en enda innebure för norden ett löfte, värdt att gå i fullbordan. Talet Sför norden hölls af professor Hammerich. Han visade den itahenska och den nordiska folkkarakterens motsatser i fler. afseenden och vägde derjemte — mera från eivilisationens än från bolitikens ståndpunkt — ländernas öde mot varandra. Vi skulle svårligen vilja tillbyta oss söderns jubel mot vårt eget lugn, dess lätta sätt att taga lifvet mot vårt betänksamma allvar, söderns häftighet i känsla mot nordens trofasthet. Men en sak hade Italien förstått, som Skandinavien till sin olycka hade glömt. Oaktadt Italien varit deladt i flera stater än forden, och dess stora män vore än från Toscana, så:om Dante och Gatilei, än från Rorerska staten, såsom Rafael, så var deras storhet dock ej fästad vid det särskilda födelselandet, utan vid detgemensamma Italien. Men i norden vore sådana europeiska ryktbarheter som Linnå, Holberg eller Thorvaldsen, blott svenska, norska eller danska, och mgen tänkte på att dessa män tillhörde Skandinavien. Härmed vore det mål anvisadt, som den skandinaviska idn borde uppnå i idns tjenst, och med ei: önskan för detta föreslog talaren skålen för ett starkt och enigt norden. Efter en sång af Henrik Harpestreng om de Roser och yndige Blommer? började kandidaten C. Richardt att utveckla hurusom det, i betraktande af att vi i Rom rore bland idel konst och konstnärer, nog skulle gå an att bevisa ätt alla denna afton församlade vore litet konstnärer — om icke ,å annat sätt, så med tillbjelp af Erasmus Montani logik. — Som bekant är går konstnärernas traktan ut jå att samla lugrar, och i afton vore ju äfven allas håg riktad på det i salen stående lagerträdet och dess gyllne frukter; således hade vi en vies konstnärlig riktning gemensam. Betraktar man derefter de särskilta konstnärernas verksamhet, så får man se aft qvinnorna äro de l största Cmästaret. Ty må vara att bildhuggaren kan mejsla en hjelte at stenen eller at en träklump forma bilden af den skönaMen jag tror att du är förlofvad med honom. Ack nej!S ; Nej! men hän säger ju det i brefvet? Vi äro båda fullkomligt fria. Han tyckes icke tvifla på din kärlek. Nej. Det har han aldrig kunnat göra. Jag telar ej om systerlig kärlek. Hvad AA menar är. att han räknar nå att dn skall