Aftonbladet – 8 januari 1862, sida 1

dande i Ola Mäånssonska saken, men vi begagna detta tillfälle att erinra. såväl honom som Dagligt Allehandas: redaktion; hvilken uten anmärkning inryckte den nämnda insinuationed mot oss; att sänna förhållandet var, att Aftonbladet innehöll en granskning och kritik af hofrättens utslag, rörande Ola Månsson, uttalande dervid enahanda grundsatser; som! sedermera enhälligt delades af konungens högsta domstol, men att icke ett ord förekom, som innefattade ens en äåntydan om oädla motiver hos de domare, som i hofrättens utslag tillämpat andra åsigter i saken. Och den obestridliga rätt, af Kvilken vi då begagnade oss, att granska en domstols beslut och yttra vår åsigt om dess öfverensstämmelse med gällande lag, den ämna vi begagna oss af såväl i afseende på ni ifrågavarande mål, som i hvarje fall, der vi kunna anse sådant vara af nöden; ty vi kunna ingalunda medgifva, att domstolarnes beslät och åtgärder skola anses heliga och vara undantagna, då tryckfrihetslagen tillerkänner enhvar att genom tryck fritt kungöra sina-tankar öfver allt hvad som är. eller kän blifva föremål för n ensklig kunskap. Öfver domraärnes bevekelsegrunder, för hvilka de må svara inför sina egna samveten, sätta viross deremot icke till doms, utan visardem all den aktning, som vi städse egna andras öfvertygelse, äfven då den strider mot vår egent så framt det nemligen icke kan rent af bevisas att någon domare handlat till följd af andra inflytelser än sin egen öfvertygelse om det rätta. Hvad nu angår rådhusrättens utslag i det si Ki Norstedtska målet, så ha vi icke för afsigt, ätminstone icke för närvarande, att fördjupa oss i granskning af ella dess detaljer, utan fästa oss: endast vid några få, mest i ögönen springande omständigheter. Såsom läsaren fannit af utslaget; och enligt hvad vi redan här ofvaw erinrat, har domstölei verkligen ansett poliskönstapeln LindMe lagligen öfvertygad att haiva innehaft et i makarne Norstedts hemvist anträffade tjufgodset innan visitationen derstädes anställdes. Men oaktadt Lindqvist — såsom rådman Upplisg i sin reservation ganska riktigt anmärker — åsidosatt hvarje förklärande som till en för höhom gynnsammare utredning af saken möjligen kunnat föranleda; med andra ord; oaktadt Lindqvist icke gjort ens ringaste försök stt ådagalägga ärlig åtkomst till det gods, om hvars innelafvande han är lagligen öfvertygad, så Har domstolen icke ansett honom saker till den medbrottslighet i: det ifrågavarande tjufnadsbrottet, hvarom förmäles i 2:dra: mom. 186 af koogl. förordningen den 4: Maj 1855, der det heter, att den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, skall straffas för stöld eller snatteri efter 1 eller 2 . Vi kunna knappast föreställa oss att ett lagrum kan hafva mer direkt och bestämd tillämpning på en föreliggande kasus än det här citerade på nu ifrågavarande fall: Att Lindqvist temottagil4 det stulna följer ju ovilkorligen deraf att-hah innehaft. detsamma; att han Sdolt4 det stulna är äfvenledes klart ieke blott deraf,att ban istället att till sina förmän inrapporterat att han upptäckt det stulna, 1 hemlighet behåller det och låter det komma i händerna på en vanfrejdad person, utan äfven och förnämligast deraf att han, även sedan han blifvit för brottet lagförd, enständigt och ännu i denna stund förnekar att han innehaft godset. Innefattar icke detta att-han, såsom lagen säger, dolt? det stulna, så ha viicke något begrepp om betydelsen af: detta ord. Att slutligen Lindqvist haft vetskap om den olofliga åtkomsten till det gods, som det är ådagalagdt att han innehatt och dolt, torde icke tarfva: någon bevisning, då hans nekande tydligtnog dagalägger medvetande om det brottsliga i den handling, om hvilken han blifvit lagligen öfvertygad, och han icke ens gittat förebära, än mindre bevisa, att han kommit i besittning af det stulna utan att ega kännedom om den olofliga åtkomsten deraf. I hög grad anmärkningsvärdt är också; att den anklagade: sjelf, eller hans, såsom det vill synas ganska lagfarna skrifvarebiträde, uti sin slutförklåring uttalar den åsigt, att de vittnen, genomrhvilkas utsago domstolen ansett honom öfver. tygad om godsets innehafvande, skulle, om de stode fasta, beröfoa honom hela hans välfärd. Så dömer den tilltalade sig sjelf. Domstolen åter finner honom saker till — en förseelse i tjensten, och dömer honom förlustig — fyra månaders konstapelslön!? Men domstolen stannar icke dervid. Hvad den tilltalade sjelf icke gittat göra ett för. sök att förklara, nemligen huru godset kommit ur hans hand i Jerngrens, derpå åtager sig domstolen att lemna en förklaring, då den med sitt yttrande, att Lindqvist icke vårdat godset så, att det icke kunnat af Jerngren eller någon annan person åtkommas, ger ett slags antydan derom, att godset måste ha blifvit Lindqvist fränstulet.: För illa, som blifva lagligen öfvertygadet om sådana handlingar som Lindqvist, vore det lyckligt.-om de funne domstolar så beredvilliga att uppfinna förklaringar för deras befriande från laga ansvar; men vi kunna för vår del icke tillbakahålla den öfvertygelse, att: det för samhället vore i högsta måtto olyckligt. Men om det är oförklarligt huru domstolen kunnat undgå att, med anledning af det I hvarom den ansett Lindqvist öfvertygad, på Ihonom tillämpa ofvanciterade lagrum, så är 1 det, om möjligt, ännu besynnerligare, huru hr Uppling nat i sin reservation formliI gen gifva tillkänna sin öfvertygelse, att den I Stoärd, enom hvilken godset blifvit ur LindTqvists vård och förvar förflyttadt i Norstedts I värjo, varit utaf honom sjelf af fri vilja vidtagen, föranstaltad eller tillåten, och likväl icke janse honom böra stånda tjufsrätt. IT Detta öm sHeltva hnfvodhunkten i utsla