Aftonbladet – 7 januari 1862, sida 3

CER CR RTR UTV VASER LL UTSPE APLCLBIAT i gar; och dertill gången af min lefnadshistoria skall tvinga mig att manande återkomma. Ingen borgerlig familj i verlden gör nägon hemlighet af att man vid en sons uppi fostran har till ögonmärke att så tidigt son j möjligt sätta honom i stånd att sjelf föri värfva sitt uppehälle. Om sonen vid tjugt jårs åider kommit sig så mycket för, att har ej längre ligger den af arbete nedtyngdc ifadern till last. så tillstår man detta mer glädje. och tillfredsställelse. Man uttala i derigenom utan omsvep, att fullvuxna barns underbåll är en börda i familjer af medel i klassen, och man betänker ej, hvilket intryck det måste göra på de möjligen närvarande döttrarna att på detta sätt se sic stillatigande betecknas såsom en svår börda för fadren. Men man går ännu längre härvid. : Under det man anser det såsom en he: derssak för en ung man att förtjena sit bröd; betraktar man det såsom ett slags skam, om man skulle låta döttrarna göre detsamma, hvilket äfven var förhållandet i mitt hem. Om någon gång nöden tvinga en flicka att arbeta för sitt uppehälle, on en köpmans dotter, en embetsmans dotter eller en professors dotter söker sig plats såsom lärarinna, sällskapsdam, barnavärda: rinna eller hushållerska, så bjuder man till att på ett eller annat sätt försköna denns händelse. Det heter, att dottern har en oemotståndlig lust ait lära känna verlden, ttt hon har en så stor förkärlek för att umgås med bar eller att hon en gång måste lära sig at skicka sig bland främmande menniskor. Man diktar någon slägtskap eller bekantskap med de familjer, till hviska flickan skall komma. för att ge saken en mindre uppseendeväckande, treflig och förnäm enstrykning; men blott i de sällsyntaste tall besluter man sig till att helt enkelt säga: flickan skall bori för att förtjena sitt bröd, för att ha någonting att göra, för att göra lifvet lättare för oss; och man berölfvar henne således till fredsställelsen att se sitt beslut gilladt och erkändt af andra; man beröfvar henne den glädje, hvarmed hon måhända omfattat sitt kall, samt den friska, lifvade sinnesstämning, hvarmed man måste gå en ny lefmadsställning till mötes, för att finna behag och fortkomst deri. På samma sätt går man till väga, då döttrarna meddela undervisring på några ställen; och likväl äro guvernantsoch sällskapsdamplatser, hvilka genom den ofta förefallande nödvändigheten att underkasta sig dem i viss mån betraktas såsom anständiga och icke ovärdiga ansedda familjer. Men det finns många flickor, som sakna kunskaper och håg för själssysselsättning, som ej duga till att bli lärarinnor, men likväl i den belägenhet, att de måste förtjena sitt i vägen, att det är en skam för en hustru eller flicka af god familj att förtjena sitt upehälle, och nödgar dem förhemliga, att de roder och sy för handelsbodar. I flera år har jag i sällskapskretsar i Berlin sett en generals enka och döttrar, hvilka omöjligt thaler. Man visste, att de hemma ålade sig försakelser af alla slag, och ändock suto de sarna och sydde flitigt på tapisseriarbeten, litet emellan uttalande sin förtjusning öfver dessa sömnader, under det att hvarje förpersoner i en så torftig ställning bortslösa så oförnuftigt mycket penningar på gagnlösa arbeten, på ett barnsligt liebhaberi? Generalskan fann det gentilt att låta sina döttrar förefalla narraktiga med detta liebhaberi för ull och kanvas. Att tillstå, att de präktiga flickorna arbetade för sitt bröd ända till sent på aftonen, till och med då de voro bortbjudna; hade icke varit gentilt; men detta skulle kanske ha ingifvit mången man, med hvilken generalskan gerna skulle vilja gilta bort en af sina döttrar, aktning för de arma varelser, öfver hvilka man nu gjorde sig Tustig. Deras ihärdiga flit skulle möjligen kunnat ha förhjelpt någon bland dem till äktenskap med någon af de förständiga män, som nu funno den eviga, rastlösa tapisserisömmen i sällskap enfaldig och narraktig. Öm en son i en familj icke har anlag för att studera, så har man ingenting emot ati låta honom bli köpman, maskinbyggare, tekniker och i goda förståndiga borgarefamiljer till och med handtverkare; Den unge mannen står vid verkbordet, vid disken, vid pulpeten i sin bod, kommer i beröring med den yttre verlden och med. sina yrkesbröder, och om han för öfrigt har njutit en god uppfostran, så ser man ingen synnerlig fara i hans inträde i verlden. Men för den bäst uppfostrade, till sitt inre väsen mest förträffliga qvinna skulle man deremot hysa betänkligheter mot ett sådant steg. Det vill säga: man skulle göra döttrarna, äfven de bästa, den skammen att i hela deras ungdom — och i detta fall utsträcka tamiljerna sina döttrars ungdomstid öfvermåttan långt — anse dem moraliskt osjelfständiga. sedligt opålitliga. Af tarhåga, att de skulle kunna bete sig såsom omyndiga, qvarhåller man dem i hela deras lifstid i-en omyndighet, i hvilken det omöjligt kan bli hvad sig bör af dem. Men det är ej så öfverallt i verlden, och det kan och skall icke heller hos oss i Tyskland alltid förbli så. I Amerika, der den qvinliga ungdomen af medelklassen, trots sina goda seder och fina maner, likväl är mycket sjelfständigare än hos oss, arbeta i Lowell ansedda borgares döttrar från hela staten i fabrikerna, och man har till och med enkom för dem inrättat bostäder, der de vistas, till dess de återvända till sina familjer, sedan de förvärfvat en större eller mindre summa till sin utrustning. I Genåve sysselsättas väl uannfostrade flickor i urfabrikerna. i Beloien äro medellösa och således äfven befinna sig bröd. Afven för dem ligger den fördomen kunde lefva af generalskans pension å 5001: olyckliga åldrande, flickorna i sällskapskretståndig menniska måste fråga sig: huru kunna I